Av Chris Wright.
Pluralismen förminskar Jesus. Pluralisterna vill att vi ska vara teocentriska (Guds-centrerade) men sluta vara kristocentriska (att inte längre ha Jesus Kristus i centrum). Problemet med detta är att det verkar vara omöjligt att göra det och fortfarande vara kvar inom ramen för den tro som presenteras i Nya testamentet. Det finns dock några teologer som försöker slå in en kil mellan det faktum att Jesus predikade Guds rike (alltså en teocentrisk proklamation), och det faktum att församlingen predikade Jesus (och på det viset bytte fokus till en kristocentrisk proklamation, vilket sedan blev kyrkans dominerande hållning). Detta håller faktiskt inte. Visst predikade Jesus Guds rike – vilket är något mycket teocentriskt. Men Guds rike, så som Jesus själv predikade det, fokuserades på honom själv — vem han var och vad han hade kommit för att göra. Faktum är att det var just på grund av att han så konsekvent satte sig själv i centrum i sin förkunnelse om Guds rike som han fick så många fiender.
Det fanns inget anstötligt med att bara vara teocentrisk i ett judiskt samhälle! Gud stod i centrum för allas religiösa »universum«, på ett eller annat sätt. Men när någon kommer och gör anspråk på att det som Skriften talar om att Gud skulle göra i framtiden uppfylls i och genom honom själv, att han hade förmåga att förlåta synder, att han var Herre över sabbaten, att han var Människosonen som skulle få all makt i evigheters evighet, och en hel rad liknande påståenden (se nästa kapitel), ja, då var det helt enkelt hädelse — och hans samtida ansåg absolut att han hädade. Det var därför de korsfäste honom. Inte för att han var teocentrisk, utan för att han gav sig själv den plats i centrum som tillhörde Gud. Det var sannerligen hädiskt – såvida det inte var sant förstås.
På samma sätt levde de första kristna redan i ett alltigenom teocentriskt universum. De var ju judar och därför stränga monoteister. De hade formats ända in i själen av den judiska trons mest grundläggande bekännelse: »Hör Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft«. (5 Mos 6:4-5). Men under stor kamp, och ofta till ett högt pris för dem personligen, placerade de första kristna medvetet sin samtida, mannen Jesus från Nasaret, i själva hjärtat av den mäktiga gammaltestamentliga tron. Det gjorde de varje gång de uttalade den avgörande bekännelsen »Jesus är Herre«. Det innebar inte att de hade övergett eller urvattnat sin teocentrism. Tvärtom. Deras tro på Gud som den som stod i centrum av det religiösa universumet var lika stark som någonsin förut. Men nu hade den blivit fylligare, den hade omdefinierats och proklamerades nu i ljuset av deras möte med Gud i Jesu mänskliga gestalt och gärningar, Jesus som var Kristus. Därför kunde Paulus skriva det som snarast var ett utvidgande av den storslagna judiska bekännelsen och inkluderar Jesus Kristus vid Guds, Skaparens sida.
»… så har vi bara en Gud, fadern från vilken allting utgår
och som är vårt mål, och bara en herre, Jesus Kristus
genom vilken allt är till och genom vilken vi är till. «
1 Kor 8:6
De nytestamentliga skrifterna är en ständig återspegling av den kamp genom vilken man kom till insikt om att Gamla testamentets Gudscentrerade tro i själva verket var Kristuscentrerad. Detta var inte en förvrängning, inte heller var det en överdrift som fötts ur mänsklig hjältedyrkan. Det var den sansade övertygelsen om att Jesus från Nasaret, i ljuset av hans liv, död och uppståndelse, i sanning var centrum för och nyckeln till Guds hela försoningsverk – i det förgångna, nu och för all framtid. Han stod i centrum för deras teocentriska universum eftersom han var Immanuel, ingen mindre än Gud med oss.
FUNDERINGAR 