1984

Denna kategori kommer att ta upp exempel på – framförallt kyrkliga samfunds, organisationers och institutioners – nutida ”dubbeltänk” och annat som George Orwell beskriver så träffande i sin bok, 1984.

Inlägg kommer framöver!

Det finns en hel del i George Orwells bok ”1984” att reflektera över. Jag – som de flesta andra, på 70-talet – läste den på svenskan i gymnasiet. Sedan dröjde det många år innan jag helt nyligen läste den igen. I vanlig ordning kommer man inte ihåg så mycket som man trott, även om huvuddragen fanns kvar i bakhuvudet. Det som slog mig är att boken är mer aktuell nu än när den skrevs 1949!

Utdrag från Wikipedia:
”Huvudpersonen, Winston Smith, som är en tjänsteman inom det ”allenarådande partiet – Partiet”, bor i det framtida London. Han står inte ut med samhället som det är, och drömmer om frihet. Han motsätter sig Partiet, det enda parti som existerar i Oceanien, och blir dessutom kär i den unga Julia. Ingetdera tillåts dock av partiet och den så kallade tankepolisen, vilket innebär att han ständigt måste undgå att bli avslöjad.”

En intressant passage i boken är denna:
Det tycktes rentav ha förekommit demonstrationer för att tacka Storebror för att han höjt chokladransonen till tjugo gram i veckan.

Och det var bara igår, tänkte han, som det meddelades att ransonen skulle sänkas till tjugo gram per vecka. Var det möjligt att detta gick i folk bara tjugofyra timmar senare? Ja, det gjorde det.”

Känns fenomenet igen? Kan man se det även i dessa dagar på olika områden?

Vad är lovsång?

En gång i tiden, närmare bestämt in den absoluta begynnelsen ingick det i ett normalt mänskligt liv att var dag ha en relation med Gud. Det är den ursprungliga tillvaron! Men eftersom Gud inte ville ha robotar, utan självständiga personer att ösa sin kärlek över, så lät han oss människor få en fri vilja, vilket är en förutsättning för att kunna älska någon.

Gud tog risken att de människor han skapat valde att inte underordna sig honom och hans tanke med mänskligheten. I och med det så kallade syndafallet valde mänskligheten att göra sig oberoende av Gud, vilket lett till många oönskade resultat. Bland annat bröts relationen mellan Gud och människor.

Alltsedan dess har Gud – som ändå inte slutat älska mänskligheten – jobbat på att få oss att förstå att han finns och att han vill att vi skall vända tillbaka till honom och underordna oss hans tanke för oss och tillvaron i stort. En milstolpe i skeendet var förstås när Jesus Kristus – själv Gud – steg ner till jorden, offrade sig själv och tog på sig våra synder i vårt ställe.

Gud har alltså banat väg för varje människa att återigen kunna leva i en normal, ständig vardagsrelation med honom. Men det krävs att var och en personligen ödmjukar sig och bekänner Jesu Kristus som sin Frälsare och Herre för att relationen skall återupprättas, eftersom det krävs två parter för att en relation skall uppstå. Om den ena parten fullständigt negligeras – kanske inte ens anses existera – så hjälper det inte hur mycket den parten än älskar den andra parten.

Så vad har då detta med lovsång att göra? Det korta svaret är att lovsång, lovprisning och tillbedjan skiljer sig från allt annat i församlingens/lärjungarnas liv!

Vi har fått i uppdrag att gå ut i hela världen och predika evangelium, att i Jesu namn driva ut onda andar, tala nya tungomål, lägga händerna på sjuka, uppväcka döda, med mera. Gemensamt för allt detta är att uppdraget är ett resultat av syndafallet. Hade Guds ursprungliga tanke inte valts bort i tidernas begynnelse hade vi inte behövt ägna oss åt något av detta.

Finns det då något vi ägnar oss åt som inte är ett resultat av syndafallet? I himlen lovsjöngs och lovprisades Gud den Allsmäktige redan innan skapelsens början. Lovsången och lovprisningen har fortsatt sedan Gud skapade världen, innan syndafallet, efter syndafallet, den pågår nu och den kommer att fortsätta i evigheters evighet. Kort sagt, lovsång är det enda som församlingen/lärjungarna ägnar sig åt som inte är ett resultat av syndafallet!

Därför skiljer sig lovsång, lovprisning och tillbedjan från allt annat i församlingarnas/lärjungarnas aktiviteter. Lovsång är ingen programpunkt i gudstjänsten. Den är ingen trend, den är ingen ”lovsångsrörelse”, den är ingen karriärväg för musiker och sångare. Den är en hjärtats gensvar på Guds den Allsmäktiges stora kärlek.

Hur den tar sig uttryck är av underordnad betydelse. Vi skall inte behaga människor med vår lovsång. Vi skall behaga Gud, som tronar på våra lovsånger (Ps 22:4)! Grundbetydelsen av ”trona” är att:
befinna sig
uppehålla sig
förbli

Kan man till och med uttrycka det som att Gud trivs i våra lovsånger? Förutsättningen är förstås, i så fall, att lovsångens fokus och riktning är till Gud.

Har lovsången förändrats sedan genom åren? Självklart har den musikaliska dräkten förändrats. Men har även innehållet förändrats? Här följer några exempel på lovsånger ”från förr”. Musikstilen kan man ha olika åsikter om, men om man inte trivs med den så är det ju bara att framföra sångerna på det sätt man själv trivs med. Det är inget som hindrar det.

Då är frågan, varför sjungs i stort sett aldrig dessa lovsånger nuförtiden? Har innehållet blivit omodernt? Passar de inte längre in i teologiskt i dagens kyrkor? Eller …?



Vad är kyrkan? del 2

Apg 2:41 i Folkbibeln säger att: ”De som tog emot hans ord döptes, och antalet lärjungar ökade den dagen med omkring tre tusen”. Grundtextens ord för lärjungar är ”psychai”, som betyder själ, liv person. 1917 års Bibel översätter ”psychai” med ”församlingen”. Bibel 2000 översätter med ”de troendes”.

Som synes är det rätt olika varianter, men gemensamt – framförallt vad gäller Folkbibeln och Bibel 2000 – är att det gäller personer, inte institutioner.

Det stämmer med Joh 15:5, där Jesus säger till sina närmaste lärjungar: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra.”. Varje enskild människa är alltså totalt beroende av att ha en egen direkt relation till Jesus Kristus, utan mellanhänder.

Backas detta synsätt upp av användningen av ordet ”kyrka”?
Låt oss återgå till några av det förra inläggets citat.

•”Hur skall vi vara kyrka under sommaren?”.
Varför inte fråga: ”Hur skall vi vara lärjungar under sommaren?”

”Det är inte lätt att vara människa, men oavsett allt så sluter kyrkan in oss människor när vi firar gudstjänst.”.
Stämmer det inte bättre med ”… men oavsett allt så sluter Gud/Jesus in oss …”?

”Kyrka är inte något du går till, kyrka är något du är”.
Här går det att översätta ”kyriakos” med grundbetydelsen: ”Herrens är inte något du går till, Herrens är något du är”.

Innebörden av ”kyrka” blir alltså svävande eftersom det inte har täckning i Bibeln. Därmed blir ordets innebörd en fråga om vem som ges/tar sig tolkningsföreträde.

I boken ”Som om Gud inte finns: en bok om sekularisering”, skriver Magnus Malm något mycket tänkvärt angående detta:
Här erbjuder språket stora möjligheter till diskreta myrsteg åt fel håll, utan att skicka upp varningsskyltar som skulle kunna mobilisera visselblåsare. En sanning är inte en punkt utan snarare ett utrymme, där man med språket kan förflytta sig åt ena kanten utan att fördenskull lämna sanningen. Problemet är bara att om man gör det varje gång och över hela linjen … så har man så småningom ritat om hela kartan så att man inte riktigt känner igen den.”

Han skriver också:
Ett nytt ord förflyttar alltid betydelsen i aldrig så liten grad. Här tar orden med sig hela vårt fokus och placerar det där vi inte medvetet har valt att lägga det. Och alltid i samma grundläggande riktning: Från Gud i centrum till oss själva i centrum. Från det specifika till det allmänna. Från det personliga till det abstrakta. Från det utmanande till det bekräftande. För sent upptäcker vi att vi har hamnat någonstans där vi inte ville vara.

Är användningen av ordet ”kyrka” exempel på en sådan förflyttning? Leder den nutida användningen av ordet till att det personliga gudsförhållandet framhålls och uppmuntras, eller leder det till ett tänkesätt där gudsförhållandet institutionaliseras, där de kyrkliga ledarna upphöjs och i praktiken – men kanske omedvetet – ses som mellanhänder av oss olärda?

När Stora Rådet såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att de var olärda män ur folket blev de förvånade. ”Men så kände de igen dem och kom ihåg att de hade varit med Jesus” (Apg 4:13). ”Att frukta Herren är början till vishet, att känna den Helige är insikt” (Ords 9:10).

Kan Apg 4:13 och Ords 9:10 vara förklaringen till varför man inte behöver vara kyrklig ledare och/eller teologisk specialist för att kunna orientera sig i, och bedöma den tid vi lever i?

Vad är kyrkan? del 1

Detta – som är mitt första inlägg – ligger under kategorin ”Kyrkligt”. Man kan fråga sig vad ordet ”kyrka” egentligen betyder? Många tar nog för givet att det – förutom kyrklokalen – helt enkelt är ett annat ord för ”församling”.

Några exempel på användningen av ordet ”kyrka”:

• I Gränna har man haft en konferens om hur man skall ”bygga kyrka på mindre orter”.

•”Hur skall vi vara kyrka under sommaren?”, frågades i Dagen där fem olika personer fick ge sina infallsvinklar.

• I inledningen av en TV-gudstjänst sades att: ”Det är inte lätt att vara människa, men oavsett allt så sluter kyrkan in oss människor när vi firar gudstjänst.”

• En helt ny användning av ordet finns i Aftonbladet, 040601: ”Det var mäktigt. Hela kyrkan strömmade genom mig, sa Eva Johansson efter att hon vigts till Kristi brud i Katolska domkyrkan i Stockholm i går.”.

Pingsts hemsida har bland annat denna rullande text:
Kyrka är inte något du går till, kyrka är något du är”.

• De som tänker ”församling” när de hör ordet ”kyrka” får en ordentlig tankenöt i Sändaren, Equmeniakyrkans tidning. Rubriken är: ”Är kyrkan till för alla församlingar?”.
Texten börjar med följande fråga: ”Är Equmeniakyrkan en kyrka eller endast ett nätverk av självständiga församlingar?”.
Här görs alltså en tydlig skillnad mellan kyrka och församling

• I den statliga utredning – som benämns Bibel 2000 – säger Jesus i Matt 16:18 ”… på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.”.
I grundtexten används ordet ”ecclesia”, som betyder ”församling”. Här har alltså Bibel 2000 frångått grundtexten, vilket man gjort i ytterligare 11 fall och översatt ”ecclesia” med ”kyrka/n” i stället för det korrekta ”församling”. Varför?

Som synes används ordet ”kyrka” i väldigt många olika betydelser. Då brukar det vara bra att gå till Bibeln. Den grekiska grundtextens ord för ”församling” är alltså ”ecclesia”. Ordet för ”kyrka” finns i dessa två verser:

• 1 Kor 11:20, ”Men vid era sammankomster går det inte att hålla Herrens måltid

• Upp 1:10, ”Jag kom i hänryckning på Herrens dag och hörde bakom mig en stark röst, som en basun”.

Man blir inte mycket klokare av det, så låt oss gå till grundtexten igen. Det grekiska ordet är ”kyriakos”. Det betyder ”Herrens”, ”det som tillhör Herren”, ”som har med Herren att göra”.

Hur väl stämmer det med nutida användning av ordet ”kyrka”?