Vad är fundamentalism?

Ordet ”fundamentalism” är kanske inte lika snårigt att definiera som ordet ”sekt”, men nyanser finns även vad det gäller fundamentalism. I Wikipedia står att fundamentalism bland annat kan syfta på ”en kristen protestantisk riktning som betonar Bibelns ofelbarhet i alla slags frågor”.

Den kristna fundamentalismen uppstod på 1890-talet som en motreaktion mot strömningar i tiden som ifrågasatte Bibelns auktoritet, och därmed grundläggande/fundamentala bibliska sanningar. Även om både ”sekt” och ”fundamentalist” mest används som skällsord idag, så var betydelsen tidigare mer neutral. I detta sammanhang blir ”sekt” en rörelse som står för något annat än Bibelns fundamentala sanningar.

De tidiga fundamentalisterna använde beteckningen om sig själva. De kännetecknades bland annat av tron på att Bibeln är Guds eget ord till oss människor, inte människors försök att nedteckna sina ofullkomliga gudsbilder.

Om Bibeln är Guds ord blir konsekvensen bland annat att:

• Jesus Kristus är Guds enfödde son, och själv evig Gud

• Jesus bokstavligen har fötts av en jungfru

• det har skett ett syndafall

• Jesus har dött på ett kors och uppstått för att försona våra synder

• Jesus stigit upp till himmelen, sitter på allsmäktig Gud Faders högra sida och kommer tillbaka därifrån för att döma levande och döda

• Jesus är enda vägen till Gud

• vi kan inte bli frälsta genom något annat namn

De som forskar om den historiske Jesus skiljer på trons Jesus och den historiske Jesus. De har kommit fram till att Jesus inte är Gud – och att han heller aldrig gjorde några sådana anspråk – vilket raserar fundamentet för samtliga ovanstående punkter.

Frågan man måste ställa sig är om dessa tankar enbart är enskilda forskares personliga slutsatser, eller om de i praktiken fått inflytande över kyrkors och samfunds teologi?

Är Jesus själv Gud? Har det skett ett syndafall? Behövde Jesus offra sig på korset för att människan skall kunna försonas med Gud, och får sin brutna gudsrelation återupprättad?
Hur tydligt framgår svaren på dessa frågor i våra kyrkor nuförtiden?

Det är upp till varje enskild kristen att pröva och bedöma om Bibeln är sann och därmed i konflikt med forskningen, eller om forskarna har rätt och Bibeln därför i mångt och mycket är en påhittad efterkonstruktion av Jesu lärjungar.

Om Bibeln är sann har den en hel del att säga om vårt ställningstagandes avgörande betydelse för vårt eviga väl och ve. Den har även en hel del att säga om den tid som närmar sig med stormsteg, nämligen den tid som brukar kallas vedermödan.

Om Bibeln är sann vill det till att man vet att fundamentet för sin tro håller. Var och en må pröva sig själv, och vara beredd att ta konsekvenserna av sitt ställningstagande oavsett hur obekvämt det blir!







Vem är detta? del 2

Svaret – som gavs i förra inlägget – är Jesus! Vem är han, egentligen? Utgår man från att Bibeln är Guds ord, och därmed den referensram vi har att förhålla oss till, så begränsas svarsalternativen. Ändå kan man beskriva honom på många olika sätt. Stämmer nedanstående beskrivning av Jesus, eller är den ett hopplock av lösryckta bibelord tagna ur sitt sammanhang?

1 Han går bärsärkagång:
Då gjorde han en piska av rep och drev ut allesammans från tempelgården med både får och oxar. Han slog ut växlarnas mynt och välte deras bord, (Joh 2:15)

2 Han skäller ut sina lärjungar:
När Jesus såg det, blev han upprörd och sade till dem: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana som de. (Mark 10:14)

3 Han tappar humöret:
Jesus svarade: ”Detta fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge ska jag vara hos er? Hur länge ska jag stå ut med er? Hämta hit honom till mig.” (Matt 17:17)

4 Han överdriver kraftigt:
Därför är himmelriket som en kung som ville ha redovisning av sina tjänare. När han började granskningen, förde man fram till honom en som var skyldig tio tusen talenter. (Matt 18:23-24)

5 Han förstör ett spontant väckelsemöte redan innan man läst inledningsordet :
Men det finns några bland er som inte tror.” Jesus visste redan från början vilka som inte trodde och vem det var som skulle förråda honom. Han fortsatte: ”Det var därför jag sade till er att ingen kan komma till mig om han inte får det givet av Fadern.” Efter detta drog sig många av hans lärjungar undan och slutade vandra med honom. (Joh 6:64-66)

6 Han är exkluderande:
Jesus sade till honom: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh 14:6)

Jesus agerar alltid utifrån kärlek, men det tar sig inte alltid det milda och blida uttryck som vi förväntar oss! Några funderingar kring ovanstående punkter:

1 Och till duvförsäljarna sade han: ”Ta bort det härifrån! Gör inte min Fars hus till en marknadsplats!”. Hans lärjungar kom då ihåg att det står skrivet: Brinnande iver för ditt hus ska förtära mig. (Joh 2:16-17).
Kommersen skedde i hedningarnas förgård. Kan Jesu bärsärkagång förklaras – inte bara av hans kärlek till Faderns hus, utan också av hans kärlek till ”dessa mina minsta”, som hindras i sitt gudsmöte på grund av den marknadsanpassade verksamhet som tagit plats i Faderns hus?

2 När lärjungarna visade bort barnen reagerade Jesus häftigt. Svenskans ”högg till i hjärtat” verkar vara en motsvarighet till det Jesus kände. Här kan man spekulera om varför Jesus tog så illa vid sig. En självklar tanke är att även barnen måste få komma till Gud.

Men kan det också handla om att lärjungarna placerat Jesus på en piedestal och tyckte att det var för banalt om barnen skulle få störa ”den store Mästaren”? Låt oss i så fall stanna till och tänka efter vem Jesus var, även när han gick i mänsklig gestalt på jorden. Till att börja med kan vi ta bort citationstecknen kring den store Mästaren, eftersom det är precis det Jesus är innan, medan och sedan han gick på jorden! Han är bland annat evig Gud, A och O, den förste och den siste, den som skall komma tillbaka och döma levande och döda, den ende genom vars namn vi kan bli frälsta, den som alla knän skall böja sig inför.

Om det stämmer att Jesus reagerade för att lärjungarna ville hålla honom utanför vanligt folks vardag, och vägrade låta sig placeras på en piedestal så blir frågan, vem av Jesu efterföljare kan då med gott samvete låta sin ”tjänst” för Gud bli en plattform för status och position?

3 Här är vi tillbaka till vem Jesus är. Innan han kom till jorden tillbads och lovsjöngs han i himlen, där han levde i en innerlig och nära relation med sin Fader i en fullständigt syndfri miljö med fullkomlig kärlek och renhet. Det måste ha kostat på enormt för Jesus att gå med på att stiga ned till denna ofullkomliga och trasiga värld. Observera att Jesus var inte tvungen att göra det! Gud hade inte gjort våld på sitt innersta väsen om han bara låtit mänskligheten fått stå sitt kast. Människan hade gjort sitt val och Gud hade varit fullkomlig i kärlek, rättfärdighet och barmhärtighet även om Jesus inte offrat sig. Att Jesus ändå offrade sig och frivilligt steg ner till jorden visar alltså hans enorma kärlek!

Men man kan tänka sig att Jesus led en hel del av det han såg och upplevde av denna världens ondska. Just innan händelsen där Jesus säger: ”Detta fördärvade släkte som inte vill tro!” (med – observera – udden riktad mot lärjungarna) hade Jesus fått smaka på sin himmelska tillvaro en stund på Förklaringsberget. Kan det vara så att med detta kvardröjande i sinnet blev steget så stort till lärjungarnas misslyckade insats att Jesus helt enkelt reagerade känslomässigt?

4 Tio tusen talenter motsvarar cirka 60 miljoner dagslöner, vilket blir 164 384 årslöner). Tar Jesus i för att visa att det är omöjligt för människor att bli frälsta i egen kraft? Matt 19:25-26 tyder på det:
När lärjungarna hörde det, blev de djupt bestörta och sade: ”Vem kan då bli frälst?”. Jesus såg på dem och sade: ”För människor är det omöjligt. Men för Gud är allting möjligt.”

5 Kan Jesu kärva bemötande av åhörarna bero på att han inte behövde höra någon vittna om människan, att han visste själv vad som fanns i människan (Joh 2:25), och att han därför gjorde processen kort med dem han visste skulle gå sin väg senare när det började kosta på, även om han varit mer tillmötesgående vid detta tillfälle?

6 Här behöver inte mycket sägas. Antingen är Jesus den han säger att han är, eller så är han det inte! Det måste var och en att ta ställning till!
Om han är den han säger att han är, så är det ställningstagandet avgörande för evigheten.


Vem är detta? del 1

Han är omnämnd i Bibeln. Han föddes utanför storstäderna, i en stad som var så obetydlig att den inte ens nämns i Gamla Testamentet (GT). Hans mors blivande make var hantverkare, närmare bestämt snickare. Troligen har därför även denna person snickrat en hel del. Han kallas överstepräst, trots att han inte tillhör sitt folks översteprästerliga släkt. Han har inte någon teologisk utbildning. Personen påstår att den allsmäktige Guden, som GT talar om, är hans far. Ändå fick hans mor och blivande make finna sig i att det inte fanns något ledigt hotellrum när de var på resa och det blev dags för denna person att födas. Som vuxen gick han bärsärkagång i sitt lands viktigaste religiösa byggnad.

Varför denna kryptiska inledning till frågan vars svar är så självklart? Var och en har sin föreställning om Jesus. En del är sådant som stämmer väl med Jesu egen beskrivning av sig själv. Annat är vår ”bild” av honom som kanske inte stämmer med verkligheten. Gud är visserligen ande och blir därför inte konkret för våra fysiska ögon och öron på samma sätt som en människa av kött och blod.

Men han har skapat oss och är allvetande. Han vet alltså bättre än någon annan hur vi människor fungerar. Han är dessutom allsmäktig. Då vore det orimligt om Gud inte lyckas kommunicera med oss människor på ett sådant sätt att vi kan förstå något av vad han säger om sig själv!

Att hävda att Gud är ”bortom” våra ord, och därför aldrig kan förstås av oss människor är att underkänna Guds förmåga! Vi ofullkomliga människor kan visserligen aldrig greppa Gud helt och fullt, men vi kan förstå tillräckligt mycket för att kunna definiera vem han är, även om vi ändå inte alltid förstår varför han gör som han gör.

I grund och botten handlar det om Bibelns auktoritet. Om den är Guds ord till människor så har vi att ta till oss, och underordna oss, Guds beskrivning av sig själv.
Om Bibeln, däremot, är ofullkomliga människors ofullkomliga försök att beskriva det obeskrivbara, så finns ingen gräns för tolkning av Bibelns beskrivning av Gud. Eftersom ingen i så fall med säkerhet kan säga vad som är sant, rätt och riktigt så blir den ”kristne” guden inget mer än ett hopplock av vars och ens föreställningar om honom.

Men om Gud är en person med ett eget medvetande, egen vilja, oföränderlig moral och orubblig integritet så blir resultatet katastrofalt om vi skapar en gud utifrån våra föreställningar om honom, i stället för att göra vad vi kan för att lära känna honom sådan han verkligen är!

Om Bibelns Gud är den han säger sig vara har han nämligen gett sin församling ett uppdrag, att gå ut och predika evangelium. Då vill det till att vi vet vad det sanna evangeliet är, eftersom församlingen är sanningens stöttepelare och grundval.

I bergspredikan säger Jesus att Guds folk är salt och ljus. Han hävdar att han inte kommit för att upphäva lagen eller profeterna, utan för att uppfylla. Vidare säger Jesus att inte en bokstav, inte en prick i lagen skall förgå innan himmel och jord förgås.
Han varnar också lyssnarna för att den som upphäver ett av de minsta av dessa bud och lär människorna så kallas minst i himmelriket. Men den som håller dem och lär ut dem ska kallas stor i himmelriket. Han säger att om inte vår rättfärdighet går långt över de skriftlärdas och fariseernas, kommer vi aldrig in i himmelriket.

Här blev det antagligen en aning obekvämt för lärjungarna. De skriftlärda och fariseerna var den tidens kyrkliga ledare. Och här mästrar den – i formell mening outbildade – person de bekänner som sin Frälsare och Herre det högt ansedda ledarskapet.

Hur hade vi upplevt det om vi stått vid Jesu sida vid detta tillfälle?

Detta var inte bara någon enstaka gång Jesus mästrade överheten. Tvärtom, han gjorde det vid åtskilliga tillfällen. Ett litet urval:

Matt 23:14
Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni stänger himmelriket för människorna. Själva går ni inte in, och dem som vill komma in hindrar ni från att komma in.

Matt 23:15
Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni far omkring över hav och land för att göra en enda till proselyt, och när han blivit det gör ni honom till ett Gehennas barn, dubbelt värre än ni själva.

Matt 23:23
Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisan, barmhärtigheten och troheten. Ni borde göra det ena utan att försumma det andra.

Matt 23:25
Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och hämningslöshet.

Matt 23:27
Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de fina ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och all möjlig orenhet.

Matt 23:29
Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni bygger profeternas gravar och smyckar de rättfärdigas gravmonument

Luk 12:56
Era hycklare, jordens och himlens utseende kan ni tyda. Varför kan ni då inte tyda den här tiden?

Man luras lätt att luta sig tillbaka och tycka att: ”Där får de självrättfärdiga ledarna sina fiska varma”. Men Luk 12:56 handlar om folket, alltså alla och envar, inte enbart ledarna. Till på köpet handlar det om tyda tiden, ha koll på tidsandan, ett till synes stort och svårgripbart ämne. Men om Jesus mästrar folket på detta sätt, så innebär det att han räknar med att varje enskild människa har förmåga att läsa av och förstå det som sker runt omkring oss.

Det som krävs är att vi är villiga att göra oss det besväret. Gud gör det inte åt oss! Vi har fått tillräckligt mycket information i Bibeln för att med Bibeln i hand och med Den Helige Andes hjälp kunna läsa av tidsandan och undvika att dras med i den!

Är vi beredda att ta konsekvenserna om vi märker att det vi kommer fram till inte stämmer med det sammanhang som är vår andliga hemvist? Vågar vi stå på oss i vår övertygelse, även om det innebär att vi kommer i konflikt med kyrkliga ledare? Vågar vi lita på att Gud har fullt förtroende för var och en av sina ”minsta”?



Vad är lovsång?

En gång i tiden, närmare bestämt in den absoluta begynnelsen ingick det i ett normalt mänskligt liv att var dag ha en relation med Gud. Det är den ursprungliga tillvaron! Men eftersom Gud inte ville ha robotar, utan självständiga personer att ösa sin kärlek över, så lät han oss människor få en fri vilja, vilket är en förutsättning för att kunna älska någon.

Gud tog risken att de människor han skapat valde att inte underordna sig honom och hans tanke med mänskligheten. I och med det så kallade syndafallet valde mänskligheten att göra sig oberoende av Gud, vilket lett till många oönskade resultat. Bland annat bröts relationen mellan Gud och människor.

Alltsedan dess har Gud – som ändå inte slutat älska mänskligheten – jobbat på att få oss att förstå att han finns och att han vill att vi skall vända tillbaka till honom och underordna oss hans tanke för oss och tillvaron i stort. En milstolpe i skeendet var förstås när Jesus Kristus – själv Gud – steg ner till jorden, offrade sig själv och tog på sig våra synder i vårt ställe.

Gud har alltså banat väg för varje människa att återigen kunna leva i en normal, ständig vardagsrelation med honom. Men det krävs att var och en personligen ödmjukar sig och bekänner Jesu Kristus som sin Frälsare och Herre för att relationen skall återupprättas, eftersom det krävs två parter för att en relation skall uppstå. Om den ena parten fullständigt negligeras – kanske inte ens anses existera – så hjälper det inte hur mycket den parten än älskar den andra parten.

Så vad har då detta med lovsång att göra? Det korta svaret är att lovsång, lovprisning och tillbedjan skiljer sig från allt annat i församlingens/lärjungarnas liv!

Vi har fått i uppdrag att gå ut i hela världen och predika evangelium, att i Jesu namn driva ut onda andar, tala nya tungomål, lägga händerna på sjuka, uppväcka döda, med mera. Gemensamt för allt detta är att uppdraget är ett resultat av syndafallet. Hade Guds ursprungliga tanke inte valts bort i tidernas begynnelse hade vi inte behövt ägna oss åt något av detta.

Finns det då något vi ägnar oss åt som inte är ett resultat av syndafallet? I himlen lovsjöngs och lovprisades Gud den Allsmäktige redan innan skapelsens början. Lovsången och lovprisningen har fortsatt sedan Gud skapade världen, innan syndafallet, efter syndafallet, den pågår nu och den kommer att fortsätta i evigheters evighet. Kort sagt, lovsång är det enda som församlingen/lärjungarna ägnar sig åt som inte är ett resultat av syndafallet!

Därför skiljer sig lovsång, lovprisning och tillbedjan från allt annat i församlingarnas/lärjungarnas aktiviteter. Lovsång är ingen programpunkt i gudstjänsten. Den är ingen trend, den är ingen ”lovsångsrörelse”, den är ingen karriärväg för musiker och sångare. Den är en hjärtats gensvar på Guds den Allsmäktiges stora kärlek.

Hur den tar sig uttryck är av underordnad betydelse. Vi skall inte behaga människor med vår lovsång. Vi skall behaga Gud, som tronar på våra lovsånger (Ps 22:4)! Grundbetydelsen av ”trona” är att:
befinna sig
uppehålla sig
förbli

Kan man till och med uttrycka det som att Gud trivs i våra lovsånger? Förutsättningen är förstås, i så fall, att lovsångens fokus och riktning är till Gud.

Har lovsången förändrats sedan genom åren? Självklart har den musikaliska dräkten förändrats. Men har även innehållet förändrats? Här följer några exempel på lovsånger ”från förr”. Musikstilen kan man ha olika åsikter om, men om man inte trivs med den så är det ju bara att framföra sångerna på det sätt man själv trivs med. Det är inget som hindrar det.

Då är frågan, varför sjungs i stort sett aldrig dessa lovsånger nuförtiden? Har innehållet blivit omodernt? Passar de inte längre in i teologiskt i dagens kyrkor? Eller …?



Vad är kyrkan? del 2

Apg 2:41 i Folkbibeln säger att: ”De som tog emot hans ord döptes, och antalet lärjungar ökade den dagen med omkring tre tusen”. Grundtextens ord för lärjungar är ”psychai”, som betyder själ, liv person. 1917 års Bibel översätter ”psychai” med ”församlingen”. Bibel 2000 översätter med ”de troendes”.

Som synes är det rätt olika varianter, men gemensamt – framförallt vad gäller Folkbibeln och Bibel 2000 – är att det gäller personer, inte institutioner.

Det stämmer med Joh 15:5, där Jesus säger till sina närmaste lärjungar: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra.”. Varje enskild människa är alltså totalt beroende av att ha en egen direkt relation till Jesus Kristus, utan mellanhänder.

Backas detta synsätt upp av användningen av ordet ”kyrka”?
Låt oss återgå till några av det förra inläggets citat.

•”Hur skall vi vara kyrka under sommaren?”.
Varför inte fråga: ”Hur skall vi vara lärjungar under sommaren?”

”Det är inte lätt att vara människa, men oavsett allt så sluter kyrkan in oss människor när vi firar gudstjänst.”.
Stämmer det inte bättre med ”… men oavsett allt så sluter Gud/Jesus in oss …”?

”Kyrka är inte något du går till, kyrka är något du är”.
Här går det att översätta ”kyriakos” med grundbetydelsen: ”Herrens är inte något du går till, Herrens är något du är”.

Innebörden av ”kyrka” blir alltså svävande eftersom det inte har täckning i Bibeln. Därmed blir ordets innebörd en fråga om vem som ges/tar sig tolkningsföreträde.

I boken ”Som om Gud inte finns: en bok om sekularisering”, skriver Magnus Malm något mycket tänkvärt angående detta:
Här erbjuder språket stora möjligheter till diskreta myrsteg åt fel håll, utan att skicka upp varningsskyltar som skulle kunna mobilisera visselblåsare. En sanning är inte en punkt utan snarare ett utrymme, där man med språket kan förflytta sig åt ena kanten utan att fördenskull lämna sanningen. Problemet är bara att om man gör det varje gång och över hela linjen … så har man så småningom ritat om hela kartan så att man inte riktigt känner igen den.”

Han skriver också:
Ett nytt ord förflyttar alltid betydelsen i aldrig så liten grad. Här tar orden med sig hela vårt fokus och placerar det där vi inte medvetet har valt att lägga det. Och alltid i samma grundläggande riktning: Från Gud i centrum till oss själva i centrum. Från det specifika till det allmänna. Från det personliga till det abstrakta. Från det utmanande till det bekräftande. För sent upptäcker vi att vi har hamnat någonstans där vi inte ville vara.

Är användningen av ordet ”kyrka” exempel på en sådan förflyttning? Leder den nutida användningen av ordet till att det personliga gudsförhållandet framhålls och uppmuntras, eller leder det till ett tänkesätt där gudsförhållandet institutionaliseras, där de kyrkliga ledarna upphöjs och i praktiken – men kanske omedvetet – ses som mellanhänder av oss olärda?

När Stora Rådet såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att de var olärda män ur folket blev de förvånade. ”Men så kände de igen dem och kom ihåg att de hade varit med Jesus” (Apg 4:13). ”Att frukta Herren är början till vishet, att känna den Helige är insikt” (Ords 9:10).

Kan Apg 4:13 och Ords 9:10 vara förklaringen till varför man inte behöver vara kyrklig ledare och/eller teologisk specialist för att kunna orientera sig i, och bedöma den tid vi lever i?

Vad är kyrkan? del 1

Detta – som är mitt första inlägg – ligger under kategorin ”Kyrkligt”. Man kan fråga sig vad ordet ”kyrka” egentligen betyder? Många tar nog för givet att det – förutom kyrklokalen – helt enkelt är ett annat ord för ”församling”.

Några exempel på användningen av ordet ”kyrka”:

• I Gränna har man haft en konferens om hur man skall ”bygga kyrka på mindre orter”.

•”Hur skall vi vara kyrka under sommaren?”, frågades i Dagen där fem olika personer fick ge sina infallsvinklar.

• I inledningen av en TV-gudstjänst sades att: ”Det är inte lätt att vara människa, men oavsett allt så sluter kyrkan in oss människor när vi firar gudstjänst.”

• En helt ny användning av ordet finns i Aftonbladet, 040601: ”Det var mäktigt. Hela kyrkan strömmade genom mig, sa Eva Johansson efter att hon vigts till Kristi brud i Katolska domkyrkan i Stockholm i går.”.

Pingsts hemsida har bland annat denna rullande text:
Kyrka är inte något du går till, kyrka är något du är”.

• De som tänker ”församling” när de hör ordet ”kyrka” får en ordentlig tankenöt i Sändaren, Equmeniakyrkans tidning. Rubriken är: ”Är kyrkan till för alla församlingar?”.
Texten börjar med följande fråga: ”Är Equmeniakyrkan en kyrka eller endast ett nätverk av självständiga församlingar?”.
Här görs alltså en tydlig skillnad mellan kyrka och församling

• I den statliga utredning – som benämns Bibel 2000 – säger Jesus i Matt 16:18 ”… på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.”.
I grundtexten används ordet ”ecclesia”, som betyder ”församling”. Här har alltså Bibel 2000 frångått grundtexten, vilket man gjort i ytterligare 11 fall och översatt ”ecclesia” med ”kyrka/n” i stället för det korrekta ”församling”. Varför?

Som synes används ordet ”kyrka” i väldigt många olika betydelser. Då brukar det vara bra att gå till Bibeln. Den grekiska grundtextens ord för ”församling” är alltså ”ecclesia”. Ordet för ”kyrka” finns i dessa två verser:

• 1 Kor 11:20, ”Men vid era sammankomster går det inte att hålla Herrens måltid

• Upp 1:10, ”Jag kom i hänryckning på Herrens dag och hörde bakom mig en stark röst, som en basun”.

Man blir inte mycket klokare av det, så låt oss gå till grundtexten igen. Det grekiska ordet är ”kyriakos”. Det betyder ”Herrens”, ”det som tillhör Herren”, ”som har med Herren att göra”.

Hur väl stämmer det med nutida användning av ordet ”kyrka”?