Under kategorin Ledarskapsstrategi skriver hon:
Välkommen till 2030: Jag äger ingenting, har inget privatliv och livet har aldrig varit bättre
Av World Economic Forum-medarbetare Ida Auken (originaltext här)
Välkommen till år 2030. Välkommen till min stad – eller ska jag säga, ”vår stad”. Jag äger ingenting. Jag äger ingen bil. Jag äger inget hus. Jag äger inga apparater eller kläder.
Det kan tyckas konstigt för dig, men det är helt logiskt för oss i den här staden. Allt du betraktade som en produkt har nu blivit en tjänst. Vi har tillgång till transporter, boende, mat och allt vi behöver i vårt dagliga liv. En efter en blev alla dessa saker gratis, så det slutade med att det inte var meningsfullt för oss att äga mycket.
Först blev kommunikationen blev digitaliserad och gratis för alla. Sedan, när ren energi blev gratis, började saker och ting röra på sig snabbt. Transporter sjönk dramatiskt i pris. Det var ingen mening för oss att äga bilar längre, eftersom vi kunde ringa ett förarlöst fordon eller en flygande bil för längre resor inom några minuter. Vi började transportera oss på ett mycket mer organiserat och samordnat sätt när kollektivtrafiken blev enklare, snabbare och bekvämare än bilen. Nu kan jag knappt tro att vi accepterade trängsel och trafikstockningar, för att inte tala om luftföroreningarna från förbränningsmotorer. Vad tänkte vi på?
Ibland använder jag min cykel när jag går för att träffa några av mina vänner. Jag tycker om träningen och åkturen. Det får liksom själen att följa med på resan. Lustigt hur vissa saker aldrig verkar tappa spänningen: promenader, cykling, matlagning, ritning och odling av växter. Det är helt vettigt och påminner oss om hur vår kultur uppstod ur ett nära förhållande till naturen.
I vår stad betalar vi ingen hyra, eftersom någon annan använder vårt lediga utrymme när vi inte behöver det. Mitt vardagsrum används för affärsmöten när jag inte är där.
Då och då kommer jag välja att laga mat själv. Det är enkelt – nödvändig köksutrustning levereras till min dörr inom några minuter. Sedan transporten blev gratis slutade vi ha alla dessa saker instoppade i vårt hem. Varför ha en pastamaskin och en crepekokare instoppade i våra skåp? Vi kan bara beställa dem när vi behöver dem.
Detta gjorde också den cirkulära ekonomins genombrott lättare. När produkter omvandlas till tjänster är det ingen som är intresserad av saker med kort livslängd. Allt är designat för hållbarhet, reparerbarhet och återvinningsbarhet. Materialen flödar snabbare i vår ekonomi och kan ganska enkelt omvandlas till nya produkter. Miljöproblemen verkar långt borta, eftersom vi bara använder ren energi och rena produktionsmetoder. Luften är ren, vattnet är rent och ingen skulle våga röra vid naturens skyddade områden eftersom de utgör ett sådant värde för vårt välbefinnande. I städerna har vi gott om grönområden och växter och träd överallt. Jag förstår fortfarande inte varför vi tidigare fyllde alla lediga platser i staden med betong.
Handla? Jag kommer inte riktigt ihåg vad det är. För de flesta av oss har det förvandlats till att välja saker att använda. Ibland tycker jag att det är kul, och ibland vill jag bara att algoritmen ska göra det åt mig. Den känner min smak bättre än jag gör vid det här laget.
När AI och robotar tog över så mycket av vårt arbete hann vi plötsligt äta gott, sova gott och umgås med andra människor. Begreppet rusningstid är meningslöst längre, eftersom det arbete vi gör kan utföras när som helst. Jag vet inte riktigt om jag skulle kalla det arbete längre. Det är mer som tanketid, skapelsetid och utvecklingstid.
Ett tag förvandlades allt till underhållning och folk ville inte bry sig om svåra frågor. Det var först i sista minuten som vi fick reda på hur vi kan använda alla dessa nya teknologier för bättre syften än att bara döda tid.
Min största oro är alla människor som inte bor i vår stad. Dem vi tappade på vägen. De som tyckte att det blev för mycket, all denna teknik. De som kände sig föråldrade och värdelösa när robotar och AI tog över stora delar av våra jobb. De som blev upprörda över det politiska systemet och vände sig mot det. De lever olika slags liv utanför staden. Vissa har bildat små självförsörjande samhällen. Andra stannade bara i de tomma och övergivna husen i små 1800-talsbyar.
Då och då blir jag irriterad över att jag inte har någon riktig integritet. Ingenstans kan jag gå och inte bli registrerad. Jag vet att någonstans är allt jag gör, tänker och drömmer om inspelat. Jag hoppas bara att ingen kommer att använda det mot mig.
Allt som allt är det ett bra liv. Mycket bättre än den väg vi var inne på, där det blev så tydligt att vi inte kunde fortsätta med samma tillväxtmodell. Vi hade alla dessa fruktansvärda saker som hände: livsstilssjukdomar, klimatförändringar, flyktingkrisen, miljöförstöring, fullständigt överbelastade städer, vattenföroreningar, luftföroreningar, social oro och arbetslöshet.
Den här bloggen skrevs inför World Economic Forums årsmöte för Global Future Councils.
Ida Auken är en ung global ledare och medlem av Global Future Council on Cities and Urbanization vid World Economic Forum.
Vid Global Future Councils årsmöte, 2016, sade Klaus Schwab: ”Problemet vi har är inte globaliseringen. Problemet är en brist på global styrning, brist på medel för att ta itu med globala frågor.”
World Economic Forums nätverk av Global Future Councils är världens främsta multistakeholder och tvärvetenskapliga kunskapsnätverk tillägnad att främja innovativt tänkande för att forma en mer motståndskraftig, inkluderande och hållbar framtid.
Nätverket samlar mer än 1 000 av de mest relevanta och kunniga tankeledarna från akademi, myndigheter, internationella organisationer, näringsliv och civilsamhälle, grupperade i expertisbaserade tematiska råd. Det är en gemenskap endast för inbjudna medlemmar som nomineras för en ettårsperiod.
Man skall bland annat bidra med sin expertis och kunskap, dela viktiga lärdomar och utveckla innovativa idéer för att ”bygga tillbaka bättre” (“building back better”) initiativ från industri, regionala och lösningsplattformar
FUNDERINGAR 