I en ledare i Världen idag beskrivs det som brukar betraktas som frikyrkorörelsens födelsedag.
Några citat:
”I skydd av mörkret, och i strid med rådande lagstiftning, vandrade åtta personer till Kattegatts strand för att på egen bekännelse låta sig döpas. Därefter tågade de tillbaka till en av de troendedöptas hem för att hålla församlingsmöte och fira nattvard.
Av många betraktades det inträffade som en krigsförklaring mot det svenska enhetssamhället”
”Frikyrkan värnade den demokratiska processen för att man såg alla troende som bemyndigade Guds barn, som därmed också hade ett bidrag att ge till det gemensamma församlingsbygget.”
”Det bästa sättet att hedra våra frikyrkopionjärer är att också värna erfarenheterna och övertygelserna som låg till grund för engagemanget: det personliga mötet med Kristus, tilltron till Herren och hans Ord, församlingen som de heligas gemenskap och villigheten att lyda Gud mer än människor.”
Har dagens kyrklighet samma kurage att gå emot samhällets värderingar, oavsett vilken politisk inriktning dessa har?
Har dagens kyrkliga och världsliga ledare samma förtroende för enskilda människor som den tidiga frikyrkan hade?
Finns villigheten hos dagens kyrkliga ledare att lyda Gud mer än människor?
Eller har det personliga mötet med Kristus och tilltron till Herren och hans Ord tonats ner?
Den rörelse som inte har detta som sitt centrum har bara en spännande historia att se tillbaka på, men ingen välsignad framtid!
FUNDERINGAR 
Noterade tidnings artikeln och bilden Men även i sändaren talar man det som en slags frikyrklighetens genombrott. Det är kanske sant men det var det försts i alla fall kända Baptist dopet och den första Baptistförsamlingen Verkar som det inte är PK att skriva Baptist utan att bredda och sudda kanterna
GillaGilla