Equmeniakyrkan, en kristen kyrka?

Är rubriken tillspetsad eller befogad? Är grunden för kristen tro att Jesus själv är evig Gud och att Bibeln i sin helhet är Guds ord? I så fall är rubriken befogad, eftersom Equmeniakyrkans ledning inte vill svara på frågan om Jesus själv är evig Gud! Vän av ordning kan förstås undra om jag överdriver.
För att var och en skall kunna göra en egen bedömning följer här hela den bakomliggande mejlväxlingen.

2020-11-12
Hej!

När man ser till teori och praktik inom Equmeniakyrkan är det ett och annat jag inte får ihop, och gärna vill ha svar på.

Till att börja med undrar jag om kristen tro är definierbar? Finns det några grundläggande sanningar, oberoende av människors föreställningar om kristen tro? Handlar nedanstående ja- och nej-frågor om eviga gudomliga sanningar eller berör de endast sådant man kan ha olika uppfattning om? Om de inte handlar om definitionen av kristen tro, hur definieras i så fall kristen tro?

1 Är Jesus själv Gud?

2 Finns det en himmel och ett helvete?

3 Har Jesus dött på korset och uppstått för våra synders skull?

4 Behöver man bekänna Jesus som sin personlige Herre och Frälsare för att bli frälst?

Vid diskussioner om teologiska spörsmål brukar – förr eller senare – kommenteras att det viktiga är att vi predikar Jesus! Men numera tycks man behöva fråga sig, vilken Jesus?

När jag växte upp var det tämligen okomplicerat. Jesus var själv Gud, predikningar med varningar för helvetet var inte ovanliga, Jesus hade dött och uppstått för våra synders skull, man var tvungen att aktivt ta ställning och bekänna honom som Herre och Frälsare för att bli frälst, och frälsningen var personlig. Många exempel finns på förändringar som inte går ihop med det jag är uppväxt med. Man behöver inte spana särskilt långt bort för att finna sådana exempel.

Under kongressen 2016, framförde William Cavanaugh bland annat att: ”… uttrycket ikläda oss Kristus inte ska tolkas i individuella termer, och att det är dags att ompröva kyrkans roll som ett hjälpmedel för att nå individuell helighet. Istället innebär begreppet ”ikläda oss Kristus”, enligt Paulus, att vara införlivad i Kristi kropp, det vill säga kyrkan. Frälsning handlar inte om en individuell prestation, eller räddning.”.

I sin predikan säger Cavanaugh: ”Att ikläda sig Kristus handlar inte så mycket om att smycka individen med Kristus utan snarare att individen blir en del av den större kroppen, av Kristi kropp. Att ikläda sig Kristus är med andra ord inte en individuell prestation utan inlemmandet av individen i Kristi kropp, det vill säga kyrkan, enligt Paulus.

Detta rimmar alltså illa med den kristendom jag är uppväxt med.  Därför är det rimligt att fråga sig om jag har bekänt/bekänner mig till en villolära som påstås vara kristendom?

En annan fråga är om Jesus själv Gud eller enbart en vanlig människa? Equmeniakyrkans (EK) syn framgår inte särskilt tydligt när man ser till både teori och praktik.

Detta – sagt av en av EK:s pastorsutbildare, under en föreläsning vid Judiska museet – tyder på att Jesus inte är Gud:
Vad som återstår är kanske att be om ursäkt för att vi kristna komplicerat bilden av Jesus alldeles i onödan. Vi kommer nog alltid att uppfatta något gudomligt över Jesus och gudsrikesdrömmen – men behöver förklaringen vara krångligare än att vi i Jesus liv anar meningen med livet, universum och allting? För de flesta kristna är det nog så och de abstrakta filosofiska modeller som imploderar i sitt eget snömos klarar vi oss utan. Jag gissar att om kyrkan vågade säga det högt så skulle det vara lättare att prata business med judar och muslimer.


Ytterligare citat från samma föreläsning:
Hans person kom med tiden att ersätta hans budskap. Fokus förskjuts alltså från sak till person. Och personen blir gudomliggjord.


Somliga menar att judendomen vid den här tiden bar på all den potential som kristologin kom att utveckla, genom de många strömningar som räknade med andra himmelska väsen och änglafurstar, vid sidan av Gud. Israels religion var aldrig helt igenom monoteistisk, och dessa traditioner fortsatte in i medeltidens mystik. Därför var det lätt för de tidigkristna att efter händelserna som tolkades som en uppståndelse uppfatta Jesus som en sådan himmelsk gestalt.


I vilket fall betraktade sig knappast den historiska personen Jesus som gudomlig i senare tids bemärkelse.


Kontentan blir tydlig, Jesus är inte, och har själv aldrig ansett sig vara Gud. Han har heller inte uppstått de döda. Mig veterligt har EK:s ledning inte haft några synpunkter på föredragets innehåll, vilket är svårt att tolka som annat än att EK står för denna teologi. Ändå säger Teologisk grund att: ”Gud blev människa i Jesus från Nasaret.”! Rimligen ligger detta utanför skilda, men likvärdiga, uppfattningar inom mångfaldens ram. Är det ena sant är det andra falskt! Antingen är Jesus Gud, eller så är han det inte!

Denne pastorsutbildare är ju inte diskret med sin uppfattning, utan torgför den i flera sammanhang, bl.a. i Dagen och i Kyrkans tidning. Så det är rimligt att anta att EK:s ledning skulle svara i samma forum – eller på annat sätt torgföra sin åsikt –  om man inte håller med.

Om Jesus inte är Gud så blir korset bara en symbol som man lika gärna kan vara utan. I så fall blir även Camnerins tveksamheter inför vissa korsteologier förståelig. Om det inte var Gud själv som offrade sig på korset – utan sände en helt annan person till en så brutal död ”för att visa sin kärlek” – så kan man förstå att ingen tänkande människa blir tilltalad av en sådan gud.

EK har ju ett nära förhållande till RKK, vilket man också kan vara fundersam över, eftersom RKK:s Katekes säger: ”Ty Guds Son blev människa för att göra oss till Gud.”[6] ”Guds ende Son ville att vi skulle få del av hans gudom och antog vår natur för att han, som blev människa, skulle göra människorna till gudar.”.
Det låter som rena rama framgångsteologin, som inte minst tidigare Missionsförbundet kritiserat häftigt. EK tycks nu ha tagit till sig denna del av framgångsteologin, eftersom man i ett dokument – framtaget tillsammans med RKK – påstår: Genom inkarnationen blev Gud i Jesus Kristus människa för att gudomliggöra människan”.
Det blir mycket märkligt när en av EK:s pastorsutbildare hävdar att Jesus bara var en vanlig människa som eftervärlden betraktade som gudomlig, medan samme Jesus gudomliggör oss vanliga människor. En logik som inte går ihop!


RKK är tydlig med att muslimerna ”tillber med oss den ende och barmhärtige Guden”. Även här har EK anammat RKK:s syn. Det är svårt att se det på annat sätt eftersom Camnerin – i uttalad egenskap av företrädare för EK – framhåller att kristna, judar och även muslimer tillber samma Gud.
Trots detta skiljer sig synen på korset så markant att den muslimska världen inte ens tillåter Röda korsets symbol i sina länder. Islam avvisar arvsynden och därmed vikten av korset: ”Lägg märke till att om teorin om arvssynden inte håller, då håller i princip inte heller kristendomen, som är så hårt knuten till Jesu död på korset och vikten av detta offer”.

Vad gäller Jehovas vittnen så hävdar de Jesu ”preexistens”. Därför undrar jag varför Jehovas vittnen anses vara en sekt?

Om inte kristendomen definieras av att Jesus Kristus blev människa, dog på korset för våra synders skull så att vi kan få vår relation med Gud återupprättad,  att han uppstod på tredje dagen och kommer igen för att döma levande och döda, vad är det då som definierar kristendomen?

Vad gäller om Bibeln är Guds ord tycks EK även här vara otydlig. Förslaget till Teologisk grund, 2010-12-23, säger att:

16. Guds ord har på olika sätt och i olika skeenden uppenbarats i historien (Heb 1:1–2, 11:3)

• Guds Ord blev människa i Jesus Kristus (Joh 1:14)

Guds ord har nedtecknats i Bibeln, den heliga Skrift

• Guds ord är levande i församlingen genom förkunnelse och handling (Jak 1:22ff)

Det slutgiltiga resultatet, Teologisk grund för Equmeniakyrkan, säger att:

18. Guds ord

• är uppenbarat i Jesus Kristus

ges i Bibeln, den heliga Skrift

• tolkas av kyrkan genom historien

• förkunnas i församlingens predikan och det dagliga vittnesbördet i ord och handling.

En till synes liten, men omvälvande förändring. Mig veterligt har denna ändring inte motiverats, trots omfattande kommentarer kring de flesta övriga ändringar. Att Guds ord ”ges” i Bibeln är en variant av att Bibeln ”innehåller” Guds ord, vilket inte är samma sak som att Bibeln ”är” Guds ord. Om ett glas är helt fyllt med vatten kan man säga att glasets innehåll ”är” vatten. Man kan även säga att glaset ”innehåller” vatten.

Men om glaset är till hälften fyllt med vatten och till hälften med K-sprit, kan man inte säga att innehållet ”är” vatten. Däremot är det fortfarande korrekt att säga att glaset ”innehåller” vatten. I detta fall behövs någon med specialkunskap och rätt utrusning för att avgöra hur stor del av glasets innehåll som är vatten, och hur stor del som är K-sprit. Överfört på Bibeln innebär det att de som i sin forskning kommit fram till att Bibeln inte ”är” Guds ord utan enbart ”innehåller” Guds ord har de verktyg och den kunskap som behövs för att hjälpa oss att andra sortera ut den onyttiga vätskan. I annat fall dricker vi även av den.

Om Bibeln i sin helhet är Guds ord, känner jag mig trygg med den kristendom jag är uppväxt med.

Men om Bibeln till stora delar är människors efterkonstruktion så borde kyrkoledningen prioritera att kyrkfolket snarast får del av bibelforskarnas insikter om vilka delar av Bibeln som är Guds ord, och vilka delar som inte är det.  Annars lever och agerar kyrkfolket utifrån felaktiga föreställningar, och hur trovärdigt blir då vårt vittnesbörd?

Sammanfattning:

Vilken Jesus är det vi skall predika?

1 Är det den Jesus som är Gud själv?

2 Är det den Jesus som är en vanlig människa, men som hade ett ovanligt inflytande som folkledare och blev gudomliggjord av eftervärlden?

3 Är det den Jesus som en del andra religioner ser som enbart en profet?

4 Är det den Jesus som existerade som en skapad ängel i himlen innan han tog mänsklig gestalt under en tid?


Eftersom svaret inte kan vara ”ja” på samtliga fyra frågor vore det bra – för att inte säga extremt nödvändigt – att Equmeniakyrkan tydliggör sitt ställningstagande.

5 Varför ses Jehovas vittnen som en sekt, och inte som en del av kristenheten?

6 Hur motiverade man förändringen från ”Guds ord har nedtecknats i Bibeln” till att Guds ord ”ges i Bibeln”?

7 Hur definieras kristendom?

Dessa sju frågor är inte retoriska. Jag önskar få svar på dem! Och har ni synpunkter på annat i detta mejl tar jag gärna emot även dem.

Hälsningar
Bo Fjällström


2020-11-12, (jag anonymiserar personen som svarat eftersom jag utgår från att hela centrala ledningen står bakom svaren)

Hej Bo!

Jag vill föreslå att du tar kontakt med en lokal pastor i någon av våra församlingar. Vet ju inte var du bor, men du hittar dem med en googling på Equmeniakyrkan och din stad. Får du inte tag på någon, så får du återkomma och då kan vi säkert hjälpa dig att hitta fram till någon.

Vänliga hälsningar
Equmeniakyrkan

2020-11-13
Hej!

Tack för svar!

Har Equmeniakyrkan som policy att enbart svara på frågor som går via de lokala pastorerna?

Jag kan i och för sig förstå att det annars kan blir mycket att göra. Å andra sidan undrar jag om det är så väldigt många som hör av sig till Equmeniakyrkan centralt för att få svar på frågor.

Jag kan också förstå att några av mina frågor kräver en del tid. Därför begränsar jag mig till denna enda fråga, som jag önskar få svar på från Equmeniakyrkans ledning:

Är Jesus själv evig Gud?

Hälsningar
Bo Fjällström

2020-11-16
Hej Bo!

Nej vi hinner inte detta här. Tacksam om du tar en kontakt med en lokal pastor som jag föreslog tidigare.

Önskar dig en fin dag.
Equmeniakyrkan

2020-11-16
Hej!

Tack för svarsmejl!

Jag kan delvis förstå ett ni har mycket att göra och därför måste prioritera er tid. Å andra sidan kan jag – ur mitt perspektiv – tycka att de fyra första frågorna i mitt långa mejl inte borde kräva någon längre betänktid.

Och framförallt tycker jag att nedanstående fråga inte borde kräva någon betänketid alls. Därför ber jag återigen att få svar på frågan:

Är Jesus själv evig Gud?

Hälsningar
Bo Fjällström

PS. Det räcker med ett kort ”Ja” eller ”Nej” i svarsmejlet.

2020-11-20
Hej igen!

Nu har de flesta av de kyrkor som fått frågan om Jesu gudom svarat, och svaren har varit korta och kärnfulla ”ja”. Därför undrar jag en sista gång om Equmeniakyrkan anser att Jesus är själv Gud?

Om inte Equmeniakyrkan centralt kan ge klart besked på en så – enligt min mening – avgörande fråga, så förstår jag inte varför jag skall fråga en lokal pastor. Då får jag bara dennes personliga syn, som kanske inte stämmer överens med Equmeniakyrkans eventuella uppfattning.

Hälsningar
Bo Fjällström

Equmeniakyrkan har inte hörts av sedan 2020-11-16!

1984

Det finns en hel del i George Orwells bok ”1984” att reflektera över. Jag – som så många andra, på 70-talet – läste den på svenskan i gymnasiet. Sedan dröjde det många år innan jag läste den igen. I vanlig ordning kommer man inte ihåg så mycket som man trott, även om huvuddragen fanns i bakhuvudet. Det som slog mig är att boken är mer aktuell nu än när den gavs ut 1949!

Wikipedia beskriver huvudpersonen, Winston Smith som en tjänsteman inom det ”allenarådande partiet – Partiet”, som bor i det framtida London. Han står inte ut med samhället som det är, och drömmer om frihet. Han motsätter sig Partiet, det enda parti som existerar i Oceanien, och blir dessutom kär i den unga JuliaIngetdera tillåts dock av partiet och den så kallade tankepolisen, vilket innebär att han ständigt måste undgå att bli avslöjad.

Från denna roman kommer bland annat orden ”nyspråk” och ”orwellsk”.

Nyspråket utvecklas med syfte att begränsa individens tankeutrymme och därigenom förhindra kritik mot ”Partiet” och dess ledare ”Storebror”. Det mycket speciella med nyspråket är att mängden ord hela tiden minskar, samt att ordens betydelse snävas av för att minska risken för – enligt ”Partiet” – oönskade associationer.

Orwellsk beskrivs av Wikipedia som en attityd och en brutal policy med hänsynslös kontroll genom propaganda, övervakning, desinformation, förnekelse av sanning (dubbeltänk, vilket innebär att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna, att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning) och manipulation av det förflutna inklusive att avlägsna en persons existens från allmänhetens minne.

Man behöver inte se sig om särskilt länge för att finna precis samma mekanismer även i våra dagar.

En intressant passage i boken är denna:
Det tycktes rentav ha förekommit demonstrationer för att tacka Storebror för att han höjt chokladransonen till tjugo gram i veckan.

Och det var bara igår, tänkte han
[Winston Smith], som det meddelades att ransonen skulle sänkas till tjugo gram per vecka. Var det möjligt att detta gick i folk bara tjugofyra timmar senare? Ja, det gjorde det.”

Finns det nutida exempel på sådant som var sant igår, och är lika sant idag, trots att dagens sanning är totalt motsatt gårdagens sanning, och ingen reflekterar över att det skett en totalt helomvändning? Kan man till och med finna det inom kyrkorna? Det borde vara en omöjlighet eftersom den levande Gudens församling är sanningens pelare och grundval (1 Tim 3:15).

Vad är fundamentalism?

Ordet ”fundamentalism” är kanske inte lika snårigt att definiera som ordet ”sekt”, men nyanser finns även vad det gäller fundamentalism. I Wikipedia står att fundamentalism bland annat kan syfta på ”en kristen protestantisk riktning som betonar Bibelns ofelbarhet i alla slags frågor”.

Den kristna fundamentalismen uppstod på 1890-talet som en motreaktion mot strömningar i tiden som ifrågasatte Bibelns auktoritet, och därmed grundläggande/fundamentala bibliska sanningar. Även om både ”sekt” och ”fundamentalist” mest används som skällsord idag, så var betydelsen tidigare mer neutral. I detta sammanhang blir ”sekt” en rörelse som står för något annat än Bibelns fundamentala sanningar.

De tidiga fundamentalisterna använde beteckningen om sig själva. De kännetecknades bland annat av tron på att Bibeln är Guds eget ord till oss människor, inte människors försök att nedteckna sina ofullkomliga gudsbilder.

Om Bibeln är Guds ord blir konsekvensen bland annat att:

• Jesus Kristus är Guds enfödde son, och själv evig Gud

• Jesus bokstavligen har fötts av en jungfru

• det har skett ett syndafall

• Jesus har dött på ett kors och uppstått för att försona våra synder

• Jesus stigit upp till himmelen, sitter på allsmäktig Gud Faders högra sida och kommer tillbaka därifrån för att döma levande och döda

• Jesus är enda vägen till Gud

• vi kan inte bli frälsta genom något annat namn

De som forskar om den historiske Jesus skiljer på trons Jesus och den historiske Jesus. De har kommit fram till att Jesus inte är Gud – och att han heller aldrig gjorde några sådana anspråk – vilket raserar fundamentet för samtliga ovanstående punkter.

Frågan man måste ställa sig är om dessa tankar enbart är enskilda forskares personliga slutsatser, eller om de i praktiken fått inflytande över kyrkors och samfunds teologi?

Är Jesus själv Gud? Har det skett ett syndafall? Behövde Jesus offra sig på korset för att människan skall kunna försonas med Gud, och får sin brutna gudsrelation återupprättad?
Hur tydligt framgår svaren på dessa frågor i våra kyrkor nuförtiden?

Det är upp till varje enskild kristen att pröva och bedöma om Bibeln är sann och därmed i konflikt med forskningen, eller om forskarna har rätt och Bibeln därför i mångt och mycket är en påhittad efterkonstruktion av Jesu lärjungar.

Om Bibeln är sann har den en hel del att säga om vårt ställningstagandes avgörande betydelse för vårt eviga väl och ve. Den har även en hel del att säga om den tid som närmar sig med stormsteg, nämligen den tid som brukar kallas vedermödan.

Om Bibeln är sann vill det till att man vet att fundamentet för sin tro håller. Var och en må pröva sig själv, och vara beredd att ta konsekvenserna av sitt ställningstagande oavsett hur obekvämt det blir!







Vad är en sekt?

För att svara på frågan kan man snurra in sig i många vindlingar för att till slut varken veta ut eller in. Men många har försökt och det har lett till att det finns sammanfattande- om än inte uttömmande – beskrivningar av vad en sekt är.

Wikipedia kan man läsa denna översiktliga definition gjord av Roy Wallis:

  1. Frivillig organisation där medlemskapet förtjänas.
  2. Medlemskapet är exklusivt och kan fråntas de medlemmar som inte följer gruppnormerna.
  3. Medlemmarna ser sig som en elit som är i besittning av särskild kunskap i jämförelse med andra individer som inte är en del av sekten.
  4. Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning.
  5. Inom sig är sekten vanligen egalitär, det vill säga alla troende inom sekten är ett prästerskap.
  6. Sekten är etisk och asketisk, det vill säga att sekten har vissa levnadsregler och offrar tid och pengar på sin grupp för att förbättra sig själva.
  7. Slutligen är sekten totalitär, det vill säga den kräver totalt engagemang och försöker styra individens liv utifrån sektens olika kriterier och gruppnormer.

Ytterligare från Wikipedia: ”Denna typ av organisationer har funnits långt före kristendomen.” samt ”Allteftersom västvärlden blivit sekulariserad har det även uppkommit politiska och kulturella sekter, med samma struktur som de religiösa men med en politisk respektive kulturell lära. Flera exklusiva icke-religiösa grupper, organisationer och föreningar kan uppvisa sekteriska drag.

Ibland utvecklas en sekt till att erkänna andra organisationers värde och man ser sig som en denomination (man erkänner att andra kan ha del av sanningen samtidigt som man hävdar sin särart) och kan börja inleda samtal med andra grupper med liknande mål.

För de flesta är det nog punkt 7 man först associerar till när man hör ordet ”sekt”. Ytterligare en punkt man kan tycka borde finnas med är hanteringen av familjerna. I reportage om sekter framkommer ofta att man försöker splittra familjer och skilja barnen från föräldrarna i så stor utsträckning som möjligt. Därmed kränker man de mänskliga rättigheterna, närmare bestämt artikel 16, punkt 3 i Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, antagen av Förenta Nationernas generalförsamling 10 december 1948:
Artikel 16.3: ”Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd.”

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs med andra världskriget i åtanke, och de totalitära ideologier som då gjorde sig gällande. Om familjen – den grundläggande enheten i samhället – fungerar så har dess medlemmar en trygghet i familjens gemenskap och blir inte lika lätt offer för obskyra ideologier. Det innebär att den som vill vinna individerna för sin sak måste komma med goda argument, eftersom den som är trygg i sin närmaste gemenskap inte lättvindigt låter sig köpas, utan vågar pröva, bedöma och värdera argumenten innan man tar ställning. Detta gör det betydligt svårare för auktoritära ledare av alla kategorier att manipulera den man försöker vinna för sin sak.

Vem är detta? del 2

Svaret – som gavs i förra inlägget – är Jesus! Vem är han, egentligen? Utgår man från att Bibeln är Guds ord, och därmed den referensram vi har att förhålla oss till, så begränsas svarsalternativen. Ändå kan man beskriva honom på många olika sätt. Stämmer nedanstående beskrivning av Jesus, eller är den ett hopplock av lösryckta bibelord tagna ur sitt sammanhang?

1 Han går bärsärkagång:
Då gjorde han en piska av rep och drev ut allesammans från tempelgården med både får och oxar. Han slog ut växlarnas mynt och välte deras bord, (Joh 2:15)

2 Han skäller ut sina lärjungar:
När Jesus såg det, blev han upprörd och sade till dem: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana som de. (Mark 10:14)

3 Han tappar humöret:
Jesus svarade: ”Detta fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge ska jag vara hos er? Hur länge ska jag stå ut med er? Hämta hit honom till mig.” (Matt 17:17)

4 Han överdriver kraftigt:
Därför är himmelriket som en kung som ville ha redovisning av sina tjänare. När han började granskningen, förde man fram till honom en som var skyldig tio tusen talenter. (Matt 18:23-24)

5 Han förstör ett spontant väckelsemöte redan innan man läst inledningsordet :
Men det finns några bland er som inte tror.” Jesus visste redan från början vilka som inte trodde och vem det var som skulle förråda honom. Han fortsatte: ”Det var därför jag sade till er att ingen kan komma till mig om han inte får det givet av Fadern.” Efter detta drog sig många av hans lärjungar undan och slutade vandra med honom. (Joh 6:64-66)

6 Han är exkluderande:
Jesus sade till honom: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh 14:6)

Jesus agerar alltid utifrån kärlek, men det tar sig inte alltid det milda och blida uttryck som vi förväntar oss! Några funderingar kring ovanstående punkter:

1 Och till duvförsäljarna sade han: ”Ta bort det härifrån! Gör inte min Fars hus till en marknadsplats!”. Hans lärjungar kom då ihåg att det står skrivet: Brinnande iver för ditt hus ska förtära mig. (Joh 2:16-17).
Kommersen skedde i hedningarnas förgård. Kan Jesu bärsärkagång förklaras – inte bara av hans kärlek till Faderns hus, utan också av hans kärlek till ”dessa mina minsta”, som hindras i sitt gudsmöte på grund av den marknadsanpassade verksamhet som tagit plats i Faderns hus?

2 När lärjungarna visade bort barnen reagerade Jesus häftigt. Svenskans ”högg till i hjärtat” verkar vara en motsvarighet till det Jesus kände. Här kan man spekulera om varför Jesus tog så illa vid sig. En självklar tanke är att även barnen måste få komma till Gud.

Men kan det också handla om att lärjungarna placerat Jesus på en piedestal och tyckte att det var för banalt om barnen skulle få störa ”den store Mästaren”? Låt oss i så fall stanna till och tänka efter vem Jesus var, även när han gick i mänsklig gestalt på jorden. Till att börja med kan vi ta bort citationstecknen kring den store Mästaren, eftersom det är precis det Jesus är innan, medan och sedan han gick på jorden! Han är bland annat evig Gud, A och O, den förste och den siste, den som skall komma tillbaka och döma levande och döda, den ende genom vars namn vi kan bli frälsta, den som alla knän skall böja sig inför.

Om det stämmer att Jesus reagerade för att lärjungarna ville hålla honom utanför vanligt folks vardag, och vägrade låta sig placeras på en piedestal så blir frågan, vem av Jesu efterföljare kan då med gott samvete låta sin ”tjänst” för Gud bli en plattform för status och position?

3 Här är vi tillbaka till vem Jesus är. Innan han kom till jorden tillbads och lovsjöngs han i himlen, där han levde i en innerlig och nära relation med sin Fader i en fullständigt syndfri miljö med fullkomlig kärlek och renhet. Det måste ha kostat på enormt för Jesus att gå med på att stiga ned till denna ofullkomliga och trasiga värld. Observera att Jesus var inte tvungen att göra det! Gud hade inte gjort våld på sitt innersta väsen om han bara låtit mänskligheten fått stå sitt kast. Människan hade gjort sitt val och Gud hade varit fullkomlig i kärlek, rättfärdighet och barmhärtighet även om Jesus inte offrat sig. Att Jesus ändå offrade sig och frivilligt steg ner till jorden visar alltså hans enorma kärlek!

Men man kan tänka sig att Jesus led en hel del av det han såg och upplevde av denna världens ondska. Just innan händelsen där Jesus säger: ”Detta fördärvade släkte som inte vill tro!” (med – observera – udden riktad mot lärjungarna) hade Jesus fått smaka på sin himmelska tillvaro en stund på Förklaringsberget. Kan det vara så att med detta kvardröjande i sinnet blev steget så stort till lärjungarnas misslyckade insats att Jesus helt enkelt reagerade känslomässigt?

4 Tio tusen talenter motsvarar cirka 60 miljoner dagslöner, vilket blir 164 384 årslöner). Tar Jesus i för att visa att det är omöjligt för människor att bli frälsta i egen kraft? Matt 19:25-26 tyder på det:
När lärjungarna hörde det, blev de djupt bestörta och sade: ”Vem kan då bli frälst?”. Jesus såg på dem och sade: ”För människor är det omöjligt. Men för Gud är allting möjligt.”

5 Kan Jesu kärva bemötande av åhörarna bero på att han inte behövde höra någon vittna om människan, att han visste själv vad som fanns i människan (Joh 2:25), och att han därför gjorde processen kort med dem han visste skulle gå sin väg senare när det började kosta på, även om han varit mer tillmötesgående vid detta tillfälle?

6 Här behöver inte mycket sägas. Antingen är Jesus den han säger att han är, eller så är han det inte! Det måste var och en att ta ställning till!
Om han är den han säger att han är, så är det ställningstagandet avgörande för evigheten.


Vem är detta? del 1

Han är omnämnd i Bibeln. Han föddes utanför storstäderna, i en stad som var så obetydlig att den inte ens nämns i Gamla Testamentet (GT). Hans mors blivande make var hantverkare, närmare bestämt snickare. Troligen har därför även denna person snickrat en hel del. Han kallas överstepräst, trots att han inte tillhör sitt folks översteprästerliga släkt. Han har inte någon teologisk utbildning. Personen påstår att den allsmäktige Guden, som GT talar om, är hans far. Ändå fick hans mor och blivande make finna sig i att det inte fanns något ledigt hotellrum när de var på resa och det blev dags för denna person att födas. Som vuxen gick han bärsärkagång i sitt lands viktigaste religiösa byggnad.

Varför denna kryptiska inledning till frågan vars svar är så självklart? Var och en har sin föreställning om Jesus. En del är sådant som stämmer väl med Jesu egen beskrivning av sig själv. Annat är vår ”bild” av honom som kanske inte stämmer med verkligheten. Gud är visserligen ande och blir därför inte konkret för våra fysiska ögon och öron på samma sätt som en människa av kött och blod.

Men han har skapat oss och är allvetande. Han vet alltså bättre än någon annan hur vi människor fungerar. Han är dessutom allsmäktig. Då vore det orimligt om Gud inte lyckas kommunicera med oss människor på ett sådant sätt att vi kan förstå något av vad han säger om sig själv!

Att hävda att Gud är ”bortom” våra ord, och därför aldrig kan förstås av oss människor är att underkänna Guds förmåga! Vi ofullkomliga människor kan visserligen aldrig greppa Gud helt och fullt, men vi kan förstå tillräckligt mycket för att kunna definiera vem han är, även om vi ändå inte alltid förstår varför han gör som han gör.

I grund och botten handlar det om Bibelns auktoritet. Om den är Guds ord till människor så har vi att ta till oss, och underordna oss, Guds beskrivning av sig själv.
Om Bibeln, däremot, är ofullkomliga människors ofullkomliga försök att beskriva det obeskrivbara, så finns ingen gräns för tolkning av Bibelns beskrivning av Gud. Eftersom ingen i så fall med säkerhet kan säga vad som är sant, rätt och riktigt så blir den ”kristne” guden inget mer än ett hopplock av vars och ens föreställningar om honom.

Men om Gud är en person med ett eget medvetande, egen vilja, oföränderlig moral och orubblig integritet så blir resultatet katastrofalt om vi skapar en gud utifrån våra föreställningar om honom, i stället för att göra vad vi kan för att lära känna honom sådan han verkligen är!

Om Bibelns Gud är den han säger sig vara har han nämligen gett sin församling ett uppdrag, att gå ut och predika evangelium. Då vill det till att vi vet vad det sanna evangeliet är, eftersom församlingen är sanningens stöttepelare och grundval.

I bergspredikan säger Jesus att Guds folk är salt och ljus. Han hävdar att han inte kommit för att upphäva lagen eller profeterna, utan för att uppfylla. Vidare säger Jesus att inte en bokstav, inte en prick i lagen skall förgå innan himmel och jord förgås.
Han varnar också lyssnarna för att den som upphäver ett av de minsta av dessa bud och lär människorna så kallas minst i himmelriket. Men den som håller dem och lär ut dem ska kallas stor i himmelriket. Han säger att om inte vår rättfärdighet går långt över de skriftlärdas och fariseernas, kommer vi aldrig in i himmelriket.

Här blev det antagligen en aning obekvämt för lärjungarna. De skriftlärda och fariseerna var den tidens kyrkliga ledare. Och här mästrar den – i formell mening outbildade – person de bekänner som sin Frälsare och Herre det högt ansedda ledarskapet.

Hur hade vi upplevt det om vi stått vid Jesu sida vid detta tillfälle?

Detta var inte bara någon enstaka gång Jesus mästrade överheten. Tvärtom, han gjorde det vid åtskilliga tillfällen. Ett litet urval:

Matt 23:14
Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni stänger himmelriket för människorna. Själva går ni inte in, och dem som vill komma in hindrar ni från att komma in.

Matt 23:15
Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni far omkring över hav och land för att göra en enda till proselyt, och när han blivit det gör ni honom till ett Gehennas barn, dubbelt värre än ni själva.

Matt 23:23
Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisan, barmhärtigheten och troheten. Ni borde göra det ena utan att försumma det andra.

Matt 23:25
Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och hämningslöshet.

Matt 23:27
Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de fina ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och all möjlig orenhet.

Matt 23:29
Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni bygger profeternas gravar och smyckar de rättfärdigas gravmonument

Luk 12:56
Era hycklare, jordens och himlens utseende kan ni tyda. Varför kan ni då inte tyda den här tiden?

Man luras lätt att luta sig tillbaka och tycka att: ”Där får de självrättfärdiga ledarna sina fiska varma”. Men Luk 12:56 handlar om folket, alltså alla och envar, inte enbart ledarna. Till på köpet handlar det om tyda tiden, ha koll på tidsandan, ett till synes stort och svårgripbart ämne. Men om Jesus mästrar folket på detta sätt, så innebär det att han räknar med att varje enskild människa har förmåga att läsa av och förstå det som sker runt omkring oss.

Det som krävs är att vi är villiga att göra oss det besväret. Gud gör det inte åt oss! Vi har fått tillräckligt mycket information i Bibeln för att med Bibeln i hand och med Den Helige Andes hjälp kunna läsa av tidsandan och undvika att dras med i den!

Är vi beredda att ta konsekvenserna om vi märker att det vi kommer fram till inte stämmer med det sammanhang som är vår andliga hemvist? Vågar vi stå på oss i vår övertygelse, även om det innebär att vi kommer i konflikt med kyrkliga ledare? Vågar vi lita på att Gud har fullt förtroende för var och en av sina ”minsta”?



Vad är lovsång?

En gång i tiden, närmare bestämt in den absoluta begynnelsen ingick det i ett normalt mänskligt liv att var dag ha en relation med Gud. Det är den ursprungliga tillvaron! Men eftersom Gud inte ville ha robotar, utan självständiga personer att ösa sin kärlek över, så lät han oss människor få en fri vilja, vilket är en förutsättning för att kunna älska någon.

Gud tog risken att de människor han skapat valde att inte underordna sig honom och hans tanke med mänskligheten. I och med det så kallade syndafallet valde mänskligheten att göra sig oberoende av Gud, vilket lett till många oönskade resultat. Bland annat bröts relationen mellan Gud och människor.

Alltsedan dess har Gud – som ändå inte slutat älska mänskligheten – jobbat på att få oss att förstå att han finns och att han vill att vi skall vända tillbaka till honom och underordna oss hans tanke för oss och tillvaron i stort. En milstolpe i skeendet var förstås när Jesus Kristus – själv Gud – steg ner till jorden, offrade sig själv och tog på sig våra synder i vårt ställe.

Gud har alltså banat väg för varje människa att återigen kunna leva i en normal, ständig vardagsrelation med honom. Men det krävs att var och en personligen ödmjukar sig och bekänner Jesu Kristus som sin Frälsare och Herre för att relationen skall återupprättas, eftersom det krävs två parter för att en relation skall uppstå. Om den ena parten fullständigt negligeras – kanske inte ens anses existera – så hjälper det inte hur mycket den parten än älskar den andra parten.

Så vad har då detta med lovsång att göra? Det korta svaret är att lovsång, lovprisning och tillbedjan skiljer sig från allt annat i församlingens/lärjungarnas liv!

Vi har fått i uppdrag att gå ut i hela världen och predika evangelium, att i Jesu namn driva ut onda andar, tala nya tungomål, lägga händerna på sjuka, uppväcka döda, med mera. Gemensamt för allt detta är att uppdraget är ett resultat av syndafallet. Hade Guds ursprungliga tanke inte valts bort i tidernas begynnelse hade vi inte behövt ägna oss åt något av detta.

Finns det då något vi ägnar oss åt som inte är ett resultat av syndafallet? I himlen lovsjöngs och lovprisades Gud den Allsmäktige redan innan skapelsens början. Lovsången och lovprisningen har fortsatt sedan Gud skapade världen, innan syndafallet, efter syndafallet, den pågår nu och den kommer att fortsätta i evigheters evighet. Kort sagt, lovsång är det enda som församlingen/lärjungarna ägnar sig åt som inte är ett resultat av syndafallet!

Därför skiljer sig lovsång, lovprisning och tillbedjan från allt annat i församlingarnas/lärjungarnas aktiviteter. Lovsång är ingen programpunkt i gudstjänsten. Den är ingen trend, den är ingen ”lovsångsrörelse”, den är ingen karriärväg för musiker och sångare. Den är en hjärtats gensvar på Guds den Allsmäktiges stora kärlek.

Hur den tar sig uttryck är av underordnad betydelse. Vi skall inte behaga människor med vår lovsång. Vi skall behaga Gud, som tronar på våra lovsånger (Ps 22:4)! Grundbetydelsen av ”trona” är att:
befinna sig
uppehålla sig
förbli

Kan man till och med uttrycka det som att Gud trivs i våra lovsånger? Förutsättningen är förstås, i så fall, att lovsångens fokus och riktning är till Gud.

Har lovsången förändrats sedan genom åren? Självklart har den musikaliska dräkten förändrats. Men har även innehållet förändrats? Här följer några exempel på lovsånger ”från förr”. Musikstilen kan man ha olika åsikter om, men om man inte trivs med den så är det ju bara att framföra sångerna på det sätt man själv trivs med. Det är inget som hindrar det.

Då är frågan, varför sjungs i stort sett aldrig dessa lovsånger nuförtiden? Har innehållet blivit omodernt? Passar de inte längre in i teologiskt i dagens kyrkor? Eller …?



Vad är kyrkan? del 2

Apg 2:41 i Folkbibeln säger att: ”De som tog emot hans ord döptes, och antalet lärjungar ökade den dagen med omkring tre tusen”. Grundtextens ord för lärjungar är ”psychai”, som betyder själ, liv person. 1917 års Bibel översätter ”psychai” med ”församlingen”. Bibel 2000 översätter med ”de troendes”.

Som synes är det rätt olika varianter, men gemensamt – framförallt vad gäller Folkbibeln och Bibel 2000 – är att det gäller personer, inte institutioner.

Det stämmer med Joh 15:5, där Jesus säger till sina närmaste lärjungar: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra.”. Varje enskild människa är alltså totalt beroende av att ha en egen direkt relation till Jesus Kristus, utan mellanhänder.

Backas detta synsätt upp av användningen av ordet ”kyrka”?
Låt oss återgå till några av det förra inläggets citat.

•”Hur skall vi vara kyrka under sommaren?”.
Varför inte fråga: ”Hur skall vi vara lärjungar under sommaren?”

”Det är inte lätt att vara människa, men oavsett allt så sluter kyrkan in oss människor när vi firar gudstjänst.”.
Stämmer det inte bättre med ”… men oavsett allt så sluter Gud/Jesus in oss …”?

”Kyrka är inte något du går till, kyrka är något du är”.
Här går det att översätta ”kyriakos” med grundbetydelsen: ”Herrens är inte något du går till, Herrens är något du är”.

Innebörden av ”kyrka” blir alltså svävande eftersom det inte har täckning i Bibeln. Därmed blir ordets innebörd en fråga om vem som ges/tar sig tolkningsföreträde.

I boken ”Som om Gud inte finns: en bok om sekularisering”, skriver Magnus Malm något mycket tänkvärt angående detta:
Här erbjuder språket stora möjligheter till diskreta myrsteg åt fel håll, utan att skicka upp varningsskyltar som skulle kunna mobilisera visselblåsare. En sanning är inte en punkt utan snarare ett utrymme, där man med språket kan förflytta sig åt ena kanten utan att fördenskull lämna sanningen. Problemet är bara att om man gör det varje gång och över hela linjen … så har man så småningom ritat om hela kartan så att man inte riktigt känner igen den.”

Han skriver också:
Ett nytt ord förflyttar alltid betydelsen i aldrig så liten grad. Här tar orden med sig hela vårt fokus och placerar det där vi inte medvetet har valt att lägga det. Och alltid i samma grundläggande riktning: Från Gud i centrum till oss själva i centrum. Från det specifika till det allmänna. Från det personliga till det abstrakta. Från det utmanande till det bekräftande. För sent upptäcker vi att vi har hamnat någonstans där vi inte ville vara.

Är användningen av ordet ”kyrka” exempel på en sådan förflyttning? Leder den nutida användningen av ordet till att det personliga gudsförhållandet framhålls och uppmuntras, eller leder det till ett tänkesätt där gudsförhållandet institutionaliseras, där de kyrkliga ledarna upphöjs och i praktiken – men kanske omedvetet – ses som mellanhänder av oss olärda?

När Stora Rådet såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att de var olärda män ur folket blev de förvånade. ”Men så kände de igen dem och kom ihåg att de hade varit med Jesus” (Apg 4:13). ”Att frukta Herren är början till vishet, att känna den Helige är insikt” (Ords 9:10).

Kan Apg 4:13 och Ords 9:10 vara förklaringen till varför man inte behöver vara kyrklig ledare och/eller teologisk specialist för att kunna orientera sig i, och bedöma den tid vi lever i?

Vad är kyrkan? del 1

Detta – som är mitt första inlägg – ligger under kategorin ”Kyrkligt”. Man kan fråga sig vad ordet ”kyrka” egentligen betyder? Många tar nog för givet att det – förutom kyrklokalen – helt enkelt är ett annat ord för ”församling”.

Några exempel på användningen av ordet ”kyrka”:

• I Gränna har man haft en konferens om hur man skall ”bygga kyrka på mindre orter”.

•”Hur skall vi vara kyrka under sommaren?”, frågades i Dagen där fem olika personer fick ge sina infallsvinklar.

• I inledningen av en TV-gudstjänst sades att: ”Det är inte lätt att vara människa, men oavsett allt så sluter kyrkan in oss människor när vi firar gudstjänst.”

• En helt ny användning av ordet finns i Aftonbladet, 040601: ”Det var mäktigt. Hela kyrkan strömmade genom mig, sa Eva Johansson efter att hon vigts till Kristi brud i Katolska domkyrkan i Stockholm i går.”.

Pingsts hemsida har bland annat denna rullande text:
Kyrka är inte något du går till, kyrka är något du är”.

• De som tänker ”församling” när de hör ordet ”kyrka” får en ordentlig tankenöt i Sändaren, Equmeniakyrkans tidning. Rubriken är: ”Är kyrkan till för alla församlingar?”.
Texten börjar med följande fråga: ”Är Equmeniakyrkan en kyrka eller endast ett nätverk av självständiga församlingar?”.
Här görs alltså en tydlig skillnad mellan kyrka och församling

• I den statliga utredning – som benämns Bibel 2000 – säger Jesus i Matt 16:18 ”… på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.”.
I grundtexten används ordet ”ecclesia”, som betyder ”församling”. Här har alltså Bibel 2000 frångått grundtexten, vilket man gjort i ytterligare 11 fall och översatt ”ecclesia” med ”kyrka/n” i stället för det korrekta ”församling”. Varför?

Som synes används ordet ”kyrka” i väldigt många olika betydelser. Då brukar det vara bra att gå till Bibeln. Den grekiska grundtextens ord för ”församling” är alltså ”ecclesia”. Ordet för ”kyrka” finns i dessa två verser:

• 1 Kor 11:20, ”Men vid era sammankomster går det inte att hålla Herrens måltid

• Upp 1:10, ”Jag kom i hänryckning på Herrens dag och hörde bakom mig en stark röst, som en basun”.

Man blir inte mycket klokare av det, så låt oss gå till grundtexten igen. Det grekiska ordet är ”kyriakos”. Det betyder ”Herrens”, ”det som tillhör Herren”, ”som har med Herren att göra”.

Hur väl stämmer det med nutida användning av ordet ”kyrka”?