Tänk dig att du lever i den mest perfekta tillvaro som tänkas kan. Allt är fullkomligt på allt sätt och vis. Det finns ingen ondska, ingen orenhet. Alla lever i en innerlig och kärleksfull gemenskap med varandra.
I den tillvaron har du levt sedan urminnes tider, och kan fortsätta så, om du vill. Ingen kan anklaga dig för att vara egennyttig och kärlekslös, om du inte ens för en liten tid vill byta bort den mot en annan – betydligt sämre – tillvaro.
De i den sämre tillvaron får stå sitt kast. De är skapade och bemyndigades att göra ett val. De gjorde ett – som det brukar heta – ”olyckligt” val, och därmed försatte de för all framtid sina chanser att leva i den perfekta tillvaron, och de kan inte kräva din insats för att återställa sin tillvaro till det tillstånd som ursprungligen rådde.
Här skulle berättelsen kunna ta slut. Men det gör den inte!
Den som skapade dessa varelser gjorde det utifrån sin innerliga kärlek. Visserligen innebär bemyndigandet att varelserna fick ett enormt ansvar lagt på sina axlar. De fick valet att frivilligt underordna sig den som skapat dem – och därmed för all framtid få leva i den perfekta tillvaron – eller att strunta i vad deras skapare ville.
Valet blev – som sagt – ”olyckligt”! De nöjde sig inte med den perfekta tillvaro deras skapare ordnat, och den plats som var deras. De ville bli som sin skapare!
Eftersom högmod går före fall och den som gapar över mycket mister hela stycket, sprack drömmen i samma ögonblick!
De blev överlistade av någon som gjort samma misstag tidigare. Denne ”någon” hörde hemma i skaparens tillvaro. Men även denne ”någon” fick för sig att vilja bli som skaparen, och därmed sprack hans dröm. Han sade i sitt hjärta: ”Jag ska stiga upp till himlen, jag ska resa min tron ovanför Guds stjärnor. Jag ska sätta mig på mötesberget längst upp i norr. Jag ska stiga upp över molnens höjder, jag ska bli som den Högste.”
I stället blev han utestängd från den perfekta tillvaro han levt i. Ner till dödsriket störtades han, längst ner i graven.
Alltsedan dess har hans avsikt varit att få de skapade varelserna att göra samma misstag. Han har lyckats med det, och därför har även deras tillvaro blivit sämre. De skapade varelserna blev nämligen också utestängda från den perfekta tillvaro de levde i.
Historien upprepar sig!
Då är frågan, skulle du kunna tänka dig att frivilligt – om än för en begränsad tid – byta till den sämre tillvaron, om det gjorde det möjligt för varelserna att åter få del av den perfekta tillvaron? Kom ihåg att ingen kan anklaga dig på någon enda punkt om du vägrar! Du vet dessutom att slutet på perioden kommer att innebära ett rent omänskligt lidande för dig, och det har du full koll på redan innan du gör ditt val.
Men du är så förtjust i dessa varelser, att du vill ge dem möjligheten att åter få del av den perfekta tillvaron, och återknyta kontakten med skaparen. Den förlorades nämligen också när de gjorde sitt ”olyckliga” val. Därför bestämmer du dig för att byta till den sämre tillvaron, inte för att du måste, utan för att du vill.
Sagt och gjort! När din tid i den sämre tillvaron närmar sig slutet vet du att allt du behövde göra har du gjort fullkomligt perfekt. Nu kan alla varelser i den sämre tillvaron åter få del av den perfekta tillvaron och åter ha gemenskap med sin skapare.
Men – till skillnad från innan de gjorde sitt ”olyckliga” val – så måste varje enskild varelse bestämma sig för att tillgodogöra sig det du har åstadkommit. Ingen får del av det per automatik.
Hur skulle det då kännas, om det så småningom visar sig att de varelser du tagit så mycket stryk för – man kanske rentav kan säga ”offrat dig för” – inte vill kännas vid dig?
FUNDERINGAR 