Greve Richard von Coudenhove-Kalergi sägs ibland vara EU:s andlige fader.
När Tyskland annekterade Österrike 1938, flydde Coudenhove-Kalergi till USA. Då han sedan återvände till Europa efter krigsslutet, grundade han en föregångare till EU, nämligen en europeisk parlamentarisk union 1947, som påföljande år i Haagkongressen ledde till inrättandet av Europarådet.
I boken ”Paneuropa”, 1923, skriver Kalergi bland annat om Europas tänkta förhållande till Afrika. Boken avslutas med orden:
”Den europeiska solen, som väckt Amerika och Asien, skulle genom sitt geni och sin kraft sprida ljus även över denna mörka världsdel [Afrika] och införliva den med den övriga världen.”
Har dagens EU samma grandiosa självuppfattning?
Här följer ett lite längre utdrag från sidorna 86 – 88:
Kolonial solidaritet
De afrikanska kolonialmakterna kunna emellertid gå med på en kolonisering efter dessa nya linjer av Afrika blott under förutsättning, att den icke innebär några territoriella faror för dem. Under denna förutsättning kunna de acceptera det ekonomiska argumentet, att ett slutet, rikt kolonialvälde med ett vitt övre skikt inom befolkningen, med järnvägar, vägar, fabriker, plantager och hamnar är värdefullare och mer inkomstbringande för moderlandet än obebodda stäpper, sumpmarker och urskogar.
Förutsättningarna för en paneuropeisk erövring av Afrika skulle vara, att alla europeiska kolonister och pioniärer på Afrikas mark voro personligt och ekonomiskt lika berättigade utan hänsyn till modersmål och medborgarskap. Denna lösning är i enlighet med Kongoaktens mening. Den är emellertid praktiskt genomförbar endast om den koloniala likställighetsprincipen icke blir av rent teoretisk natur och saboteras av en nationalistisk byråkrati, utan först om alla koloniala myndigheter äro övertygade om dess nödvändighet och få i uppdrag av sina regeringar att genom yttersta tillmötesgående mot alla europeiska kolonister befrämja och stimulera den vita kolonisationen i Afrika
En sådan lösning förutsätter dock, att det bildas ett europeiskt statsförbund som politiskt och ekonomiskt uttryck för solidariteten i Europa. Endast under denna förutsättning skulle Europa kunna utarbeta ett gemensamt program för Afrikas ekonomiska kolonisering, för bekämpande av farsoterna, för byggande av ett nät av järnvägar och landsvägar, för likformig människovärdig behandling och uppfostran av de infödda, för planmässig kolonisation, för byggande av städer, utnyttjande av vattenkraft, byggande av bevattningsanläggningar, reglering av strömmar, anläggning av hamnar och flyglinjer. Alla dessa problem skulle bedömas såväl utifrån det nationella intresset hos varje medverkande makt som utifrån den europeiska hushållningens och den vita rasens gemensamma intresse.
Om det lyckas att på denna grundval utarbeta ett gemensamt vidsynt program, skulle utan tvivel det internationella kapitalet vara berett att bidraga till dess realisering. Företagets räntabilitet skulle vara säkerställd, om hela Europa solidariskt grep sig verket an att lösa Afrikas problem.
Paneuropa som förutsättning
Det afrikanska problemet för oss alltså tillbaka till Europa. Afrika kan icke organiseras enhetligt, om icke Europa enas.
Det afrikanska problemet kan lösas endast genom ett intimt samarbete mellan de tre stormakterna Frankrike, Tyskland och Italien. Men det europeiska problemet kräver även det denna nya trippelallians såsom kärna i det europeiska statsförbundet.
Medan trängseln i Europa leder till allt talrikare slitningar mellan dessa nationer, bjuder rörelseutrymmet i Afrika en möjlighet för alla nationers energi att uträtta ett gemensamt arbete i stor skala.
Detta storverk skulle även tillåta de europeiska rustningsindustrierna att utan kris för arbetare och företagare omorganisera sig från krigs- till fredsändamål och i stället för kanoner, gevär och granater för Europa producera traktorer, lokomotiv, räls, skepp, turbiner och andra maskiner för Afrika.
Frankrike skulle icke längre vara tvunget att låna ut sitt kapital till utlandet liksom före kriget till Ryssland, utan det skulle med större fördel kunna placera sina pengar i sina egna blomstrande kolonier.
Tyskland skulle av överskotten från sina industrier kunna tack vare de utvidgade råvarukällorna kunna fullgöra sina finansiella förpliktelser utan att nöd och arbetslöshet inträda.
Italien skulle nå sitt utrikespolitiska mål, nytt land för sitt befolkningsöverskott. I stället för att hota de franska kolonierna skulle det befolka dem till fördel för Frankrike, Italien och Europa.
Europa skalle erhålla ett stort gemensamt mål, som icke skulle tvinga det till konflikter med andra världsmakter. Detta stora mål skulle vara en kulturell och icke en militär uppgift, av uppbyggande och icke av nedrivande natur.
Dessa gemensamma uppgifter skulle stimulera och ena Europas bästa krafter. De skulle vidga Europas blick och höja den över alla futtiga små inre stridigheter.
Afrikas förvandling till Europas plantage skulle höja vår världsdels ekonomiska nivå och föra med sig välstånd för alla dess folk och individer.
Afrika åter skulle befrias från den sömnsjuka, varunder det i mer än ett hänseende lider. Det skulle väckas till ett stort okänt öde. Den europeiska solen, som väckt Amerika och Asien, skulle genom sitt geni och sin kraft sprida ljus även över denna mörka världsdel och införliva den med den övriga världen.
EU:s syn på Afrika
Sagt av EU:s utrikeschef, Josep Borrell, som 13 oktober 2022 hävdade att allt fungerar i Europa, som har den bästa kombinationen av politisk frihet, ekonomiskt välstånd och social sammanhållning som mänskligheten har kunnat bygga:
“…och djungeln kan invadera trädgården. Trädgårdsmästarna måste gå ut i djungeln. Européer måste vara mycket mer engagerade i resten av världen. Annars kommer resten av världen att invadera oss.”
Sagt av Josep Borrell, 9 december 2022:
“Ryssland kan avleda, vrida verkligheten och hitta en publik. I någon del av världen. Jag har sett på TV-skärmen dessa afrikanska ungdomar på gatorna i Bamako [Mali], med skyltar som säger: ‘Putin, tack! Du har räddat Donbass och nu kommer du att rädda oss!’ Det är chockerande. Man kan undra om dessa människor ens vet var Donbass ligger? Kanske vet de inte ens vem Putin är?”
Det finns dock motröster. Den tyske EU-parlamentarikern Özlem Demirel säger:
“Jag tror att den här tonen mot Afrika och bristen på respekt, som kommer från EU mot Afrika, är en del av problemet som leder till att afrikaner måhända tänker att räddningen kommer att komma från Ryssland”.
Josep Borrells tal, 13 oktober 2022, kan läsas i sin helhet här.
–
Frågan kvarstår. Har EU(ropa) upphört med sin kolonialism och nedlåtande syn på Afrika och övriga omvärlden? Det verkar inte så!
FUNDERINGAR 