Som synes är det rätt olika varianter, men gemensamt – framförallt vad gäller Folkbibeln och Bibel 2000 – är att det gäller personer, inte institutioner.
Det stämmer med Joh 15:5, där Jesus säger till sina närmaste lärjungar: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra.”. Varje enskild människa är alltså totalt beroende av att ha en egen direkt relation till Jesus Kristus, utan mellanhänder.
Backas detta synsätt upp av användningen av ordet ”kyrka”?
Låt oss återgå till några av det förra inläggets citat.
•”Hur skall vi vara kyrka under sommaren?”.
Varför inte fråga: ”Hur skall vi vara lärjungar under sommaren?”
• ”Det är inte lätt att vara människa, men oavsett allt så sluter kyrkan in oss människor när vi firar gudstjänst.”.
Stämmer det inte bättre med ”… men oavsett allt så sluter Gud/Jesus in oss …”?
• ”Kyrka är inte något du går till, kyrka är något du är”.
Här går det att översätta ”kyriakos” med grundbetydelsen: ”Herrens är inte något du går till, Herrens är något du är”.
Innebörden av ”kyrka” blir alltså svävande eftersom det inte har täckning i Bibeln. Därmed blir ordets innebörd en fråga om vem som ges/tar sig tolkningsföreträde.
I boken ”Som om Gud inte finns: en bok om sekularisering”, skriver Magnus Malm något mycket tänkvärt angående detta:
”Här erbjuder språket stora möjligheter till diskreta myrsteg åt fel håll, utan att skicka upp varningsskyltar som skulle kunna mobilisera visselblåsare. En sanning är inte en punkt utan snarare ett utrymme, där man med språket kan förflytta sig åt ena kanten utan att fördenskull lämna sanningen. Problemet är bara att om man gör det varje gång och över hela linjen … så har man så småningom ritat om hela kartan så att man inte riktigt känner igen den.”
Han skriver också:
”Ett nytt ord förflyttar alltid betydelsen i aldrig så liten grad. Här tar orden med sig hela vårt fokus och placerar det där vi inte medvetet har valt att lägga det. Och alltid i samma grundläggande riktning: Från Gud i centrum till oss själva i centrum. Från det specifika till det allmänna. Från det personliga till det abstrakta. Från det utmanande till det bekräftande. För sent upptäcker vi att vi har hamnat någonstans där vi inte ville vara.”
Är användningen av ordet ”kyrka” exempel på en sådan förflyttning? Leder den nutida användningen av ordet till att det personliga gudsförhållandet framhålls och uppmuntras, eller leder det till ett tänkesätt där gudsförhållandet institutionaliseras, där de kyrkliga ledarna upphöjs och i praktiken – men kanske omedvetet – ses som mellanhänder av oss olärda?
När Stora Rådet såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att de var olärda män ur folket blev de förvånade. ”Men så kände de igen dem och kom ihåg att de hade varit med Jesus” (Apg 4:13). ”Att frukta Herren är början till vishet, att känna den Helige är insikt” (Ords 9:10).
Kan Apg 4:13 och Ords 9:10 vara förklaringen till varför man inte behöver vara kyrklig ledare och/eller teologisk specialist för att kunna orientera sig i, och bedöma den tid vi lever i?
FUNDERINGAR 