Gud tog risken att de människor han skapat valde att inte underordna sig honom och hans tanke med mänskligheten. I och med det så kallade syndafallet valde mänskligheten att göra sig oberoende av Gud, vilket lett till många oönskade resultat. Bland annat bröts relationen mellan Gud och människor.
Alltsedan dess har Gud – som ändå inte slutat älska mänskligheten – jobbat på att få oss att förstå att han finns och att han vill att vi skall vända tillbaka till honom och underordna oss hans tanke för oss och tillvaron i stort. En milstolpe i skeendet var förstås när Jesus Kristus – själv Gud – steg ner till jorden, offrade sig själv och tog på sig våra synder i vårt ställe.
Gud har alltså banat väg för varje människa att återigen kunna leva i en normal, ständig vardagsrelation med honom. Men det krävs att var och en personligen ödmjukar sig och bekänner Jesu Kristus som sin Frälsare och Herre för att relationen skall återupprättas, eftersom det krävs två parter för att en relation skall uppstå. Om den ena parten fullständigt negligeras – kanske inte ens anses existera – så hjälper det inte hur mycket den parten än älskar den andra parten.
Så vad har då detta med lovsång att göra? Det korta svaret är att lovsång, lovprisning och tillbedjan skiljer sig från allt annat i församlingens/lärjungarnas liv!
Vi har fått i uppdrag att gå ut i hela världen och predika evangelium, att i Jesu namn driva ut onda andar, tala nya tungomål, lägga händerna på sjuka, uppväcka döda, med mera. Gemensamt för allt detta är att uppdraget är ett resultat av syndafallet. Hade Guds ursprungliga tanke inte valts bort i tidernas begynnelse hade vi inte behövt ägna oss åt något av detta.
Finns det då något vi ägnar oss åt som inte är ett resultat av syndafallet? I himlen lovsjöngs och lovprisades Gud den Allsmäktige redan innan skapelsens början. Lovsången och lovprisningen har fortsatt sedan Gud skapade världen, innan syndafallet, efter syndafallet, den pågår nu och den kommer att fortsätta i evigheters evighet. Kort sagt, lovsång är det enda som församlingen/lärjungarna ägnar sig åt som inte är ett resultat av syndafallet!
Därför skiljer sig lovsång, lovprisning och tillbedjan från allt annat i församlingarnas/lärjungarnas aktiviteter. Lovsång är ingen programpunkt i gudstjänsten. Den är ingen trend, den är ingen ”lovsångsrörelse”, den är ingen karriärväg för musiker och sångare. Den är en hjärtats gensvar på Guds den Allsmäktiges stora kärlek.
Hur den tar sig uttryck är av underordnad betydelse. Vi skall inte behaga människor med vår lovsång. Vi skall behaga Gud, som tronar på våra lovsånger (Ps 22:4)! Grundbetydelsen av ”trona” är att:
befinna sig
uppehålla sig
förbli
Kan man till och med uttrycka det som att Gud trivs i våra lovsånger? Förutsättningen är förstås, i så fall, att lovsångens fokus och riktning är till Gud.
Har lovsången förändrats sedan genom åren? Självklart har den musikaliska dräkten förändrats. Men har även innehållet förändrats? Här följer några exempel på lovsånger ”från förr”. Musikstilen kan man ha olika åsikter om, men om man inte trivs med den så är det ju bara att framföra sångerna på det sätt man själv trivs med. Det är inget som hindrar det.
Då är frågan, varför sjungs i stort sett aldrig dessa lovsånger nuförtiden? Har innehållet blivit omodernt? Passar de inte längre in i teologiskt i dagens kyrkor? Eller …?
FUNDERINGAR 