Vem är detta? del 1

Varför denna kryptiska inledning till frågan vars svar är så självklart? Var och en har sin föreställning om Jesus. En del är sådant som stämmer väl med Jesu egen beskrivning av sig själv. Annat är vår ”bild” av honom som kanske inte stämmer med verkligheten. Gud är visserligen ande och blir därför inte konkret för våra fysiska ögon och öron på samma sätt som en människa av kött och blod.

Men han har skapat oss och är allvetande. Han vet alltså bättre än någon annan hur vi människor fungerar. Han är dessutom allsmäktig. Då vore det orimligt om Gud inte lyckas kommunicera med oss människor på ett sådant sätt att vi kan förstå något av vad han säger om sig själv!

Att hävda att Gud är ”bortom” våra ord, och därför aldrig kan förstås av oss människor är att underkänna Guds förmåga! Vi ofullkomliga människor kan visserligen aldrig greppa Gud helt och fullt, men vi kan förstå tillräckligt mycket för att kunna definiera vem han är, även om vi ändå inte alltid förstår varför han gör som han gör.

I grund och botten handlar det om Bibelns auktoritet. Om den är Guds ord till människor så har vi att ta till oss, och underordna oss, Guds beskrivning av sig själv.
Om Bibeln, däremot, är ofullkomliga människors ofullkomliga försök att beskriva det obeskrivbara, så finns ingen gräns för tolkning av Bibelns beskrivning av Gud. Eftersom ingen i så fall med säkerhet kan säga vad som är sant, rätt och riktigt så blir den ”kristne” guden inget mer än ett hopplock av vars och ens föreställningar om honom.

Men om Gud är en person med ett eget medvetande, egen vilja, oföränderlig moral och orubblig integritet så blir resultatet katastrofalt om vi skapar en gud utifrån våra föreställningar om honom, i stället för att göra vad vi kan för att lära känna honom sådan han verkligen är!

Om Bibelns Gud är den han säger sig vara har han nämligen gett sin församling ett uppdrag, att gå ut och predika evangelium. Då vill det till att vi vet vad det sanna evangeliet är, eftersom församlingen är sanningens stöttepelare och grundval.

I bergspredikan säger Jesus att Guds folk är salt och ljus. Han hävdar att han inte kommit för att upphäva lagen eller profeterna, utan för att uppfylla. Vidare säger Jesus att inte en bokstav, inte en prick i lagen skall förgå innan himmel och jord förgås.
Han varnar också lyssnarna för att den som upphäver ett av de minsta av dessa bud och lär människorna så kallas den minste i himmelriket. Men den som håller buden och lär ut dem ska kallas stor i himmelriket. Han säger att om inte vår rättfärdighet går långt över de skriftlärdas och fariseernas, kommer vi aldrig in i himmelriket.

Här blev det antagligen en aning obekvämt för lärjungarna. De skriftlärda och fariseerna var den tidens kyrkliga ledare. Och här mästrar den – i formell mening outbildade – person de bekänner som sin Frälsare och Herre det högt ansedda ledarskapet.

Hur hade vi upplevt det om vi stått vid Jesu sida vid detta tillfälle?

Det var inte bara någon enstaka gång Jesus mästrade överheten. Tvärtom, han gjorde det vid åtskilliga tillfällen. Ett litet urval:

Man luras lätt att luta sig tillbaka och tycka att: ”Där får de självrättfärdiga ledarna sina fiska varma”. Men Luk 12:56 handlar om folket, alltså alla och envar, inte enbart ledarna. Till på köpet handlar det om tyda tiden, ha koll på tidsandan, ett till synes stort och svårgripbart ämne. Men om Jesus mästrar folket på detta sätt, så innebär det att han räknar med att varje enskild person har förmåga att läsa av och förstå det som sker runt omkring oss.

Det som krävs är att vi är villiga att göra oss det besväret. Gud gör det inte åt oss! Vi har fått tillräckligt mycket information i Bibeln för att med Bibeln i hand och med Den Helige Andes hjälp kunna läsa av tidsandan och undvika att dras med i den!

Är vi beredda att ta konsekvenserna om vi märker att det vi kommer fram till inte stämmer med det sammanhang som är vår andliga hemvist? Vågar vi stå på oss i vår övertygelse, även om det innebär att vi kommer i konflikt med kyrkliga ledare? Vågar vi lita på att Gud har fullt förtroende för var och en av sina ”minsta”?