Kungen lär ha sagt till denne person (som vi kan kalla TS) att han skadar landets intressen med sina skriverier.
TS ska ha svarat att han inte var beredd att tumma på sin övertygelse. Kungen utbrast då att TS riskerade att störta landet i krig, men fick till svar: ”Är det kanske bättre att leva på knä än att dö upprätt?”
Innan detta möte hade TS, under sju års tid, använt sin plattform för en intensiv kamp mot en främmande makts ledare och den ideologi ledaren företrädde. Detta ledde till att TS deplattformerades av sin egen regering vid inte mindre än åtta tillfällen, genom att man beslagtog TS:s tidning.
Ett av beslagen gjordes då TS avslöjade att regeringen hade gett den främmande makten tillstånd till mer omfattande trupptransporter än vad den från början hade tillkännagett.
Statsministern kommenterade i sin dagbok: »Det kanske blir nödvändigt att gå vidare, även om det bär emot. Men man kan inte riskera en konflikt med ett annat land för att en herre ska få reproducera sig som honom lyster.»
Ett annat beslag kom när TS häcklade den svenska överbefälhavaren för att han hade tagit emot en orden av den främmande makten.
Det mest uppmärksammade beslaget gällde inte mindre än 17 av landets dagstidningar, däribland TS:s tidning, som samtliga skulle publicera en text om den främmande maktens brutalitet i ett grannlands fängelser och koncentrationsläger. Redan innan tidningen var tryckt belades artikeln med kvarstad.
När TS skrev att den främmande maktens ledare ”är en förolämpning”, fick tidningsredaktionen ett telegram som bland annat säger: ”Innan vidare åtgärder vidtagas, anhåller jag om underrättelse, huruvida Er redaktion i framtiden kommer att inskrida mot dylika yttranden.”
TS kommenterade att landet inte är något slags annex till den främmande makten. TS menade också att ett av två kan inträffa: antingen lyckas den främmande maktens medborgare befria sig från de styresmän som är i färd med att strypa dess frihet eller också sättes hela världsdelens fred på spel. Det visade sig vara det andra alternativet som blev verklighet, när ett krig senare bröt ut.
TS:s skriverier var för många ytterst provocerande. Bland de mäktigaste meningsmotståndarna fanns landets utrikesminister, justitieminister, och när kriget bröt ut, även statsministern.
Tre köpmän i en av landets större städer publicerade en skrivelse som protesterade mot TS:s arroganta och hatfyllda skriverier om den främmande makten. Från samma stad kom strax därefter ett instämmande från sju redare och senare från 34 verksamma advokater. Även 62 namnkunniga personer i en annan stad anslöt sig till belackarna genom en egen skrivelse.
Under kriget var TS:s tidning ständigt en nagel i ögat på ledargruppen i den främmande makten, som beskrevs som ”skränfockar”, ”snyltdjur”, ”förbrytarsjälar” och ”kloakråttor”.
Det egna landets ministrar fick, på grund av sin eftergiftspolitik, utstå omdömen som ”hariga” eller ”räddhågade”.
TS har beskrivits som ”ansvarslös”, ”elak”, ”diktatursvärmare”, ”krigshetsare” och till och med ”landsförrädare”, men också som ”det fria ordets banérförare”, ”språkkonstnär” och ”en stridens och hoppets man under de mörka åren”.
I sin allra sista artikel, återkommer TS till sitt försvar av press- och yttrandefrihet. Han ondgör sig över landets politiska ledares upprördhet över att vissa tidningar inte rättar sig efter deras påbud. TS finner en sådan mentalitet skrämmande. Han menar att det är samma andas barn som den främmande maktens ideologi, med dess krav på underkastelse under ledarens befallning.
Denna text grundar sig på en betydligt utförligare artikel i Populär Historia.
TS är förstås Torgny Segerstedt, som fått en stiftelse uppkallad efter sig. Den främmande makten är Tyskland, ledaren Hitler och ideologin nazism.
Är sant att: ”Det som blivit gjort, kommer att göras igen, och det som hänt, kommer att hända igen. Det finns inget nytt under solen”? (Pred 1:9)
Känns historien om Torgny Segerstedt igen i våra dagar, eller är sådan hantering av personer med avvikande verklighetsuppfattning en historisk parentes?
Den avgörande frågan är förstås om Torgny Segerstedt verkligen var en konspirationsteoretiker som hade avvikande verklighetsuppfattning, och spred fake news, eller var det han – och inte makthavarna – som såg verkligheten sådan den var?
Idag är den allmänna uppfattningen att det var makthavarna som hade fel, och Torgny Segerstedt som hade rätt. Vågar vi idag stå för vår övertygelse och vara lika rättframma och frimodiga som han var, trots konstant motstånd från makthavarna?
Eller låter vi av bekvämlighet, det Torgny Segerstedt benämnde, ”hjordinstinkten” ta över. Han menade att: ”Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände”.
Hur går det för den nation vars folk underkastar sig den av makthavarna påbjudna verklighetsbeskrivningen, trots att man med sina sinnen och sitt förnuft inser att den inte är med verkligheten överensstämmande?
Vad sker i tidens längd med den enskilda människa som år efter år undertrycker det man innerst inne vet är sant, och i stället underkastar sig makthavarnas förljugna verklighetsbeskrivning.
Vilken sida väljer du i striden mellan personligheten och hjordinstinkten ?
FUNDERINGAR 