Substans

Han kräver substans! Vad innebär det? Tron är en övertygelse om det man hoppas, en substans för det man inte ser. Eller som det vanligen formuleras i Heb 11:1: ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.”

Sann tro är alltså inte något tillkämpat. Den är född av Gud och innebär att den som fått den nedlagd i sitt hjärta kan vila i den. Tron blir en substans för det som komma skall.

Grunden för allt är förstås Guds substans. Han är den han är, och kommer alltid att vara. Ingen växling mellan ljus och mörker sker hos honom. Det han sagt gäller. Han menar det han säger och säger det han menar. Man kan lita på att han aldrig visar upp en fin yta medan han i själva verket agerar utifrån mindre ädla motiv. På sätt och vis är Gud universums mest förutsägbara person.

Men är inte Gud bortom…? Bortom vad? Bortom alla ord? I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Om Gud är bortom alla ord så är han bortom sig själv. Är det rimligt?

Det kan verka fromt att hävda att Gud är så stor att han är bortom allt vi kan förstå eller tänka och att inga ord kan beskriva honom. Men om ingen kan säga något bestämt om Gud eftersom han alltid är större – större än vad, kan man undra – så kan rimligen ingen heller vara helt säker på vad Gud egentligen säger. Han blir resultatet av våra samlade föreställningar och vanföreställningar, utan egentlig substans. Han blir en bekväm gud som man stoppar undan eller tar fram ur byrålådan efter eget behag. Han kan ju rimligen inte kommunicera så att vi kan förstå, eftersom han är så stor att vi inte kan greppa honom.

Men den som bättre än någon annan person i hela universum vet att vi människor är begränsade i tid, rum och förstånd är Gud själv. Alltså är han inte dummare än att han ser till att presentera sig själv, sina tankar och sitt syfte med oss på ett sådant sätt att vi kan förstå och ta det till oss. Han har dessutom sett till att få det nedtecknat, så att vi har ett rättesnöre som gäller för alla människor, i alla tider, i alla kulturer!

Men priset blir att vi inte längre kommer undan med en ”byrålådegud” som vi hanterar efter eget behag. Plötsligt blir det substans i det han säger till oss människor, och det är inte alltid behagligt. Gud är rättfram och vet vad vi behöver höra för att inte bli förledda. Gud har synpunkter både på hela mänskligheten och på oss som enskilda individer.

Gud är allsmäktig och allvetande. Han har dessutom skapat oss människor till sin avbild. Då vore det märkligt om Gud inte har förmåga att kommunicera, så att vi kan förstå vad han säger!

Men vi kanske inte vill veta av Guds tilltal, eftersom det är för obekvämt. Vi har ju fått vår fria vilja, som Gud aldrig kränker, även om han vet att det vi underkastar oss leder till fördärvet. Men ingen kommer att kunna påstå att man inte visste, när man till slut tvingas erkänna att man valt fel väg, eftersom Gud titt som tätt manar oss att välja rätt väg. Dock utan att tvinga oss!

”Ty evangeliet har predikats för oss liksom för dem. Men för dem blev ordet som de hörde inte till någon nytta, eftersom det inte genom tron hade smält samman med dem som hörde det.” (Hebr 4:2)

”För övrigt, bröder, be för oss att Herrens ord snabbt utbreder sig och blir ärat, liksom hos er, och att vi blir räddade från fientliga och onda människor. Alla har ju inte tron.” (2 Tess 3:1-2)

Så vad är det alltså Gud kräver av oss? Ett annat sätt att formulera svaret är: Han kräver ärlighet, äkthet, genuinitet och uppriktighet. Alltså den totala motsatsen till hyckleri.