I sin bok ”Den enda vägen?” går teologen Chris Wright igenom frågor som, är Jesus enda vägen till Gud? I vilken mening är Jesus unik? Hur förhåller sig den kristna tron till andra religioner?
I början av boken jämför Wright folks förhållningssätt till religion med folks förhållningssätt i ett snabbköp.
Mycket kort kan ”pluralism” sägas innebära att alla religioner är likvärdiga, medan ”inklusivism” innebär att Jesus visserligen ges en särställning, men att andra religioner har spår av sanningen och kan förbereda för frälsning i Jesus Kristus. I boken förklaras det betydligt utförligare, men fortfarande lättfattligt. En teolog behöver alltså inte nödvändigtvis bli akademisk och svårbegriplig, vilket Chris Wright bevisar!
Boken gavs ut 1997, och är i allra högsta grad aktuell idag. Den är väl värd en genomläsning i sin helhet! Rekommenderas starkt!
Här följer ett utdrag från sidorna 173-182, med rubriken ”Vid kassan”. Texten är kanske delvis krävande, men enormt tänkvärd och mycket skarp.
Vid kassan
Vi började i snabbköpet, avdelningen för religioner på marknaden. Vi konstaterade att i dag har många människor samma inställning till religion som de har till de varor man väljer från snabbköpshyllan. Ta vad du vill och gå till kassan. Vi har undersökt några av de förhållningssätt till snabbköpsmentaliteten som man finner bland dagens tänkare – från dem som anser att det i grunden är ett felaktigt och farligt sätt att förhålla sig, till dem som anser att det är det enda alternativet till att kunna mäkta med utbudet.
Det kanske var uppenbart där och då, men jag hoppas att ni verkligen lade märke till att den enda hållning som jag på inga villkor kan acceptera är den relativistiska pluralismen som vi studerade i kapitel 4. Jag har även stora svårigheter med det slags inklusivism som behandlades i kapitel 3. I det senare fallet kan jag åtminstone respektera försöket att vilja bevara Jesu unika och centrala ställning. Det är dock dags för oss själva att gå till kassan och se vad vi har fått med i kundvagnen. När vi nu närmar oss slutet är det åtminstone tre saker vi behöver göra, med hänsyn till sanningen på det sätt vi som kristna uppfattar den. Vi måste klargöra vårt tänkande kring sanningen. Vi måste bli starkare i vårt försvar av sanningen. Och vi måste förnya det sätt på vilket vi lever ut sanningen.
Att klargöra vårt tänkande kring sanningen
I vårt första kapitel tittade vi lite närmare på den kulturella pluralismen i vårt samhälle och på en del av de förvirrade och omtumlande situationer där frågan om andra trosåskådningar ställs i fokus. Vi behöver nysta upp de historiska rötterna för det västerländska samhällets ideologiska pluralism. Vi behöver förstå varifrån denna snabbköpsmentalitet har kommit, om vi på ett effektivt sätt ska kunna utmana den. Det här är inte rätta platsen för att introducera ett helt nytt ämne, men om man vill tänka igenom de kristna sanningarna behöver man förstå de tankeströmningar som kristen tro skiljer ut sig ifrån, till exempel sekulariseringens framväxt, humanism, existentialism och den moderna flykten in i postmodernismen.
Vi behöver även tänka bibliskt om vad vi menar med själva begreppet »religion«. Det var poängen med kapitel 6 som hade för avsikt att hindra oss från att komma med förenklade, generella påståenden om alla religioner — vare sig man påstår att de alla är bra, eller i grunden likadana (det är den vanligaste populära föreställningen], eller att de alla är onda och sataniska (förutom kristen tro).
Som vi såg är Bibeln inte särskilt intresserad av religiösa system som sådana utan av människor inför Gud. Religioner delar människans kluvna reaktion inför Gud – samtidigt som vi söker efter Gud (eftersom vi är skapade till Guds avbild), flyr vi från hans närvaro (eftersom vi är upproriska och olydiga). Religionerna speglar och innehåller båda dessa reaktioner, och de ger oss ingen hjälp för att kunna vinna frälsning. Det är bara Gud som har gjort det.
Vi behöver även tänka bibliskt om »frälsning«. Å ena sidan behöver vi vara införstådda med vad människans problem är, alltså vad hon behöver bli frälst ifrån. Om vi inte definierar problemet kommer vi inte att få något tillfredsställande svar, och resultatet blir då att frälsning kan innebära precis det vi vill att den ska innebära, och vilken religion som helst kan erbjuda det. I kapitel 5 såg vi hur viktig den gammaltestamentliga bakgrunden är för denna fråga. Å andra sidan behöver vi ifrågasätta den ofta förekommande frågan: »Finns det frälsning i andra religioner?« och påpeka att från ett bibliskt perspektiv är det fel fråga att ställa. Den bygger på en förutsättning som i grund och botten är helt obiblisk – nämligen att frälsning är något man vinner genom en religion, och det enda problemet är att ta reda på vilken. Men enligt Bibeln frälser ingen religion någon. Det är bara Gud som gör det. Och Bibeln är berättelsen om vad Gud har gjort i människans historia för att erbjuda frälsning åt både människor och åt hela skapelsen. Frälsning är vad Gud har gjort, inte vad någon religion kan erbjuda, sedd enbart som religion.
Stärka vårt försvar av sanningen
Det är talande att när synden kom in i världen var sanningen det första offret (1 Mos 3:1-5). Och ända sedan dess har människan haft en benägenhet att byta ut »Guds sanning mot lögnen«, vilket bland annat tar sig uttryck i att man tjänar »det skapade i stället för skaparen« (Rom 1:25). Därför sysslar man inte med otäcka överdrifter om man tycker sig se villfarelse och lögn i de olika religionerna, utan Bibeln konstaterar helt nyktert att människans sinne är förmörkat och perverterat. Även Paulus uppmärksammar både de andliga och sataniska orsakerna bakom människans tillstånd och samtidigt inser han vilken utmaning detta innebär att förkunna evangelium som ett uttryck för sanningen, uppbackad av Guds kraft som ger ljus (2 Kor 2:4-6). Att stå upp för sanningen är en del av en krisen livsstil, och vi behöver vara beredda på kamp.
Det finns dock vissa som ogillar sådana konflikter och som på ett särskilt sätt svartmålar dem som försöker tala eller skriva till försvar av sanningen, så som vi uppfattar den i Bibeln. Jag har läst hur man i medierna driver med »självutnämnda försvarare av tron«, med det klichémässiga tillägget att »sanningen behöver ingen försvarare«. Naturligtvis är ingen kristen »självutnämnd«. Men om vi är Jesu lärjungar är vi Kristus-ut-nämnda vittnen för sanningen. Självfallet är det så att ytterst sett behöver varken Gud eller Jesus vårt försvar.
Ändå är det så i Bibeln att både Jahve i Gamla testamentet och Jesus i Nya testamentet anförtrodde sanningen om sig själva och sina rättsanspråk åt mänskliga vittnen – Israel och lärjungarna. Vittnen är de människor som kallas just för att tala sanning, i ett sammanhang där sanningen kanske hotas eller inte erkänns. Det är inte fråga om högmod eller självhävdelse utan helt enkelt vår plikt. Både profeterna, Jesus själv och apostlarna varnade för faran av osanning och de gav sig in i konflikt, diskussion, resonemang, debatt och övertalning. Vi borde inte skämmas för att gå i deras fotspår. Detta innebär naturligtvis inte konflikt i världslig mening med illvilja, bittert och överdrivet språk, personangrepp och försåtlig manipulation. Det var just sådana metoder som Paulus helt tog avstånd från (2 Kor 4:2), och som han varnar Timotheos för (2 Tim 2:23-26). Vårt försvar av sanningen om Jesus Kristus och om evangeliet måste ske med hjälp av de andliga vapen vi fått för den andliga kampen, men de ska användas med kärlek, barmhärtighet, mildhet och värdighet.
Efter att ha klargjort denna sista aspekt vill jag säga att vi inte på ett defensivt sätt behöver sitta med armarna i kors. Ibland är anfall bästa försvar, och det kan vara på sin plats att utmana vissa av de uppenbara svagheterna i snabbköpsmentaliteten – alltså att sekulariserad västerländsk pluralism och dess teologiska mutationer skulle vara trovärdiga alternativ.
Vi kan utmana pluralismens relativistiska paradox
Argumentet att »det finns ingen absolut sanning« är logiskt självmotsägande och tar kål på sig självt, eftersom just det argumentet presenteras som en absolut sanning. Man kan inte vara absolut relativ.
Vi kan utmana pluralismens förmätenhet
Pluralister säger: »Ingen kan känna sanningen så som den verkligen är. Ingen enda religion uppfattar eller innehåller sanningen om den gudomliga verkligheten så som den faktiskt är.« Men hur vet de själva det? De påstår sig veta en hel del om det de menar att man inte kan veta något om. De intar så att säga en hållning som står över eller bakom alla andra religioner, och förutsätter att de vet vad dessa religioner har, eller inte har, verklig kunskap om. För att tala i mer teologiska termer, vilken privilegierad epistemologisk ställning ger pluralisterna rätten att hävda att det endast är de själva som besitter sanning och kunskap? Med andra ord finns det en dold arrogans bakom den skenbara ödmjukheten i pluralisternas uttalanden, och denna visar sig i att de är mycket intoleranta mot människor som har en avvikande uppfattning.
Vi kan utmana pluralismens kulturella kortsynthet
Modern västerländsk pluralism som ideologi är en mycket specifik kulturyttring som vuxit fram i Europa och Nordamerika efter upplysningstiden. Ändå påstår den sig äga nyckeln till all mänsklig kunskap och religion. Men med vilken rätt? Vi behöver komma ihåg, vilket vi diskuterade i kapitel 4, att så som pluralismen behandlar kristendomen så behandlar den också alla andra religioner, och allt detta sker utifrån en mycket speciell reduktionistisk syn på sanning som inte delas av det stora flertalet människor i världen. Därför har de kristna, tillsammans med andra stora religiösa traditioner som också kommer med exklusiva sannings anspråk (enligt definitionen i kapitel 2), all rätt att ifrågasätta ett sådant tänkande, och avslöja dess kulturella förmätenhet.
En konflikt om sanningen kan kosta på
Eftersom det innefattar andlig krigföring är vi medvetna om att vi inte bara deltar i en artig diskussion om idéer, utan vi utmanar lögnens rike där den Onde försvarar sitt territorium. Detta kan vara smärtsamt, våldsamt och kostsamt. Genom hela historien, och än i dag, har de som kallar Jesus för Herre och vägrar att dela hans herravälde med någon annan, fått lida för sin hållning.
I västerlandet hyllar vi med rätta vår demokratiska frihet och det klimat av social och politisk frihet som tillåter och till och med uppmuntrar sådan religiös mångfald som vi diskuterade i kapitel 1. Det kanske är lätt att vi glömmer hur ovanligt det faktiskt är att leva under sådana förhållanden. Religionsfrihet enligt en västerländsk modell är en relativt ny företeelse, ett slags kärleksbarn som blev resultatet av den udda föreningen mellan evangeliets sanning och upplysningens fri- och rättigheter. Men den kan komma att bli en droppe i historiens ocean och inte en fast och säker rättighet i samhället.
Pluralismen håller på att bli ny dogm, och i vissa sammanhang kan den upplevas som minst lika intolerant och förtryckande som den påstådda religiösa trångsynthet pluralismen menar sig ersätta. De som framhärdar i att betyga, oavsett hur ödmjukt och fridsamt de gör det, sin trohet mot Jesus Kristus som sin ende Herre, Gud och Frälsare, upptäcker att de möter motstånd, stängs ute och hotas med åtal. Detta sker inom utbildningsväsendet och kan sprida sig till andra områden i samhället. »Politisk korrekthet« kan vara ofattbart dogmatisk och intolerant.
Det finns goda skäl till att ifrågasätta en del evangelisationsmetoders omdömesgillhet, men det kanske inte dröjer så länge innan all form av evangelisation bland grupper av människor med annan trosåskådning blir förbjuden, med hänvisning till att det kan störa den sociala harmonin i samhället Är vi förberedda om utvecklingen går i en sådan riktning?
(Kommentar: 1 § i Sveriges grundlag säger: ”Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse.” Hur definieras ”samhällets lugn” och ”allmän förargelse”, och vem definierar det? Kan det sluta med att bekännelsen av Jesus som enda vägen till frälsning blir så stötande att den förbjuds?)
Och är vi villiga att lära oss av de erfarenheter som våra bröder och systrar i andra delar av världen har gjort, där sådana faror, förföljelser, och juridiska inskränkningar är en del av vardagen för de kristna?
Förnya vårt sätt att leva ut sanningen
Jesu första efterföljare mötte de bägge världarna Jerusalem och Rom, judisk fientlighet och hednisk makt. De mötte dessa antika och gigantiska, religiösa och politiska, storheter med budskapet att Jesus från Nasaret, en korsfäst snickare från Galileen, var Gud kommen i mänsklig gestalt, hela mänsklighetens ende verklige Frälsare och den uppståndne Herren över hela universum. Och de stod fasta i den övertygelsen och det budskapet tills världen fick kännedom om det, tog till sig och trodde på det och lät sig förvandlas av det.
Vi får inte underskatta den oerhörda bedrift detta var. Civilisationen kring Medelhavet under det första århundradet hade lika stor religiös och kulturell mångfald som det vi kan uppleva i västvärlden i dag. Det fanns en uppsjö gudar, myter, filosofier, kulter, mystika riter och sällskap, hopp och fruktan. Och mitt i allt detta proklamerade de kristna en historisk person som den yttersta sanningen och den ende Frälsaren, och de hade mod nog att leva och dö för sin tro. Vår generation möter en liknande utmaning och vi behöver be om mod som står i relation till deras.
Det är så viktigt att vi inte ger efter för den populära tanken om att alla religioner bara handlar om människors åsikter och tro, att det är subjektiva fantasibilder som kan vara trevliga för dig själv och för dina vänner, men som inte behöver vara sanna för mig och mina vänner. Paulus var oerhört angelägen om att poängtera att det budskap han kom med inte alls var sådant. Den grekiska världen var full av »sofister« – människor som reste omkring och torgförde sina klyftiga tankar och fick betalt för att hålla föredrag om de senaste teorierna. Nej, sa Paulus, »vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst«.
Evangeliet kungör fakta, händelser som har bevittnats och nedtecknats i historien. Evangeliet är goda nyheter, inte goda idéer, eller ens goda ideal. Det finns något objektivt, en »det-har-hänt-karaktär« över evangeliet som inte får reduceras till bara en »det-känns-bra-faktor«. Tyvärr byter även de kristna ut sitt vittnesbörd mot något mindre än vad Nya testamentet talar om och fokuserar bara på »vad Jesus betyder för mig«, eller: »Så här fyllde Jesus mina behov. Testa och se om han kan fylla dina också.«
Men Nya testamentets proklamation av evangeliet handlar om att säga: »Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son.« Det är att intyga: »Gud försonade hela världen med sig genom Kristus.« Det är att stå fast vid att »Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna«. Det är att bli förundrad över att »Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare«. Och, omvänt, det är att vara övertygad om att »om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder«.
Det finns inget förmätet i detta eftersom evangeliet inte är något som vi har kommit på, eller kan ta åt oss äran av. Det handlar inte om att vi skryter och säger att »vi har en bättre religion än vad ni har«, utan det handlar helt enkelt om att bekänna: »Det finns ett evangelium – och detta evangelium ställer oss alla inför den ofattbara verklighet som är Gud, Skapare av himmel och jord, den som dömer oss alla, den som älskar oss alla, och den som har dött för oss alla.«
Vi behöver återfå vårt förtroende för sanningen och realiteten i det evangelium vi påstår oss tro på. Det är inte sant därför att vi tror på det. Vi tror på det eftersom vi har mött Sanningen. »Sanningen med stort S« är inte död, som postmodernisterna vill få oss att tro. Sanningen med stort S dog … och uppstod igen.
Man har sagt att kyrkan borde vara en »trovärdighetsram« för sanningen om evangeliet. Kyrkan borde alltså vara en sådan gemenskap av liv och praktik att den gör evangeliet trovärdigt. Det finns inte så stor poäng med att proklamera hur sant evangeliet är om inte människor kan se att det fungerar. Faktum är att i vår västerländska kultur anses kristen tro av många människor inte främst vara osann (i bemärkelsen att de har tagit ställning till dess påståenden och sedan på förnuftsmässiga grunder förkastat dem), utan osannolik. Den passar inte ihop med de rådande kulturella normerna och förutsättningarna i vårt samhälle. Det finns inte heller någon trovärdig alternativ gemenskap som visar att evangeliet är sant genom att kristna faktiskt lever ut det på ett så oerhört övertygande sätt att människor känner igen sanningen i budskapet i det sätt de kristna lever sina liv. En sådan gemenskap var en starkt bidragande orsak till evangeliets framgång i församlingarna i Apostlagärningarna, vilket Lukas påpekar.
Ytterst sett är det bästa sättet att förmedla budskapet om Jesu unika ställning inte först och främst att argumentera för det (vilket den här boken åtminstone torde underlätta!) utan att leva som han. Och det underbara är att det kan alla kristna göra, män och kvinnor, pojkar och flickor. Det är inte förbehållet specialister, teologer, akademiker eller präster. Faktum är att det är alldeles för viktigt för att bara låta dem hålla på med det. Som vi sa tidigare, Gud anförtror sanningen om sin uppenbarelse och sin frälsning åt vittnen. »Ni skall bli mina vittnen«; sa Jesus till alla [min betoning] sina lärjungar. Det är vår förmån och vårt ansvar. Att tänka klart är viktigt. Att leva ut det är viktigare.
Mahatma Gandhi anses ha sagt att om alla kristna levde som Jesus så skulle Indien inte längre vara hinduiskt. Det tragiska är att de inte gör det, och därför är inte det som gör Jesus unik en lika attraktiv verklighet som det skulle kunna och borde vara.
Det sägs om de kristna under de första århundradena att skälet till varför de till slut lyckades få med sig hela romarriket var att de »tänkte bättre, levde bättre och dog bättre« än sina motståndare. Med andra ord, de hade bättre svar på människans stora problem än de religioner och filosofier som omgav dem. Men de levde även bättre liv och visade på den moraliska styrkan i den kristna tron. Och de var villiga att betala det yttersta priset hellre än att offra evangeliets sanning och det unika med Jesus. Att tänka klart om Jesu unika ställning är lika uppfordrande i dag.
Chris Wright
FUNDERINGAR 