Svaret blev ett rungande: Ja!
Och inte bara det, utan en tvingande nödvändighet. Gemensam bön med våra systrar och bröder i andra religioner är till och med avgörande för att hjälpa till att lösa världens problem. Religionerna är nämligen gudomliga institutioner för skapelsens välbefinnande och fortbestånd.
Om religionerna används rätt kommer de att bära god frukt, men används de fel, begår man allvarlig synd. Religionerna har ett ansvar att komma närmare varandra för att hjälpa till att lösa världens problem Det är möjligt endast om man kommer samman för att be, för då kan ”fridens Gud” låta fred och samförstånd växa fram mellan folk och nationer.
SKR:s budskap kan verka chockerande, men har alltså varit tillgängligt sedan 2007. Detta är den väg SKR och dess medlemskyrkor valt. På den vägen finns inget utrymme för Jesus som enda vägen till Gud. Då sätter man sig till doms över våra ”systrar och bröder i andra religioner”. Det blir till och med storpolitik av sanningen att Jesus är Gud, den enda vägen till frälsning. Att hävda det stör nämligen den ”religiösa freden” eftersom det oundvikligen innebär att man därmed säger att alla religioner med en annan bekännelse har fel!
Det är exkluderande och intolerant, det kan uppfattas som kränkande. Sådant tillåts inte i dessa tider. Inte ens förre ärkebiskopen och WEF-medarbetaren vill ge besked när UNT ställer frågan: ”Men kan man inte säga att de andra religionerna har fel?”. Hon talar om hur alla människor har fel någonstans, och inte måste sätta sig till doms över andra. Hon byter alltså spår och talar om fel och brister på det personliga planet, men hur det ligger till med objektiva sanningar i den kristna tron ger hon inga besked om! Man blir antagligen inte särskilt populär om man som medarbetare i den interreligiösa organisationen, Religions for Peace (Religioner för fred), hävdar att alla som inte bekänner Jesus som Herre och Frälsare har fel.
En hög företrädare för World Economic Forum, Yuval Noah Harari, sorterar till och med in Bibeln – och därmed budskapet om Jesu offerdöd på korset och uppståndelse – under kategorin ”fake-news”.
Hur skall kyrkliga företrädare ställa sig till detta? Man går ju gärna i bräschen för att bekämpa fake-news och konspirationsteorier. Kommer tant Agda och farbror Kalle att få sin kyrkas stöd när de hävdar att Jesus är Herre, den enda vägen till frälsning? Eller kommer det att visa sig att den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga är en annan än nutida kyrkliga ledares tro?
Det SKR och dess medlemskyrkor bejakar är inget mindre än ”Interreligiös bön [som] skall om möjligt befrämja ett ömsesidigt vittnesbörd, så att det genuina och unika i varje religiös tradition kan upptäckas. På så vis kan vi lära av varandra, förstå vad som är gott, rent och sant, samt därigenom lära känna Gud bättre och älska honom mer. Samtidigt vittnar vi för våra systrar och bröder i andra religioner om vår tro och vårt hopp. Sådan bön i ande och sanning kan alltså leda till andlig erfarenhet, möte med Gud och tjänst för honom, i samverkan mer våra bröder och systrar i andra religiösa traditioner”.
Stöd för denna teologi finner SKR i uttalanden från en konsultation i Bangalore, 1996, samt överläggningar i Bose, 1997, angående interreligiös bön. SKR konstaterar nämligen att det inte är möjligt att ur enskilda bibelcitat bilda sig en uppfattning om interreligiös bön har stöd i Bibeln eller inte (sid 10)! Kanske en något oväntad grund för de som menar sig leda Guds församling.
Kommentar:
Det räcker inte längre med att: ”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.” (2 Tim 3:16-17)
Nu krävs det tydligen att man skall upptäcka det genuina och unika, det som är gott, rent och sant i de andra religionerna för att bli fullt färdig och väl rustad för varje god gärning. Lägg också märke till hur SKR likställer ”systrar och bröder i andra religioner” med ”våra bröder och systrar i andra religiösa traditioner”.
Vad det gäller Bibelns varningar för avgudadyrkan och orena former för religiositet konstaterar SKR krasst att: ”Jesu undervisning i evangeliet visar kristna vad bön i ande och sanning är. I andra religioner finns andra vägvisare” (sid 14).
Kommentar: Underförstått antyds att Gud verkar även i andra trossystem och att Jesus är vägen endast för de som valt det kristna trossystemet, medan Gud har andra vägar för dem som valt andra trossystem. Förutsättningen för att det resonemanget skall hålla ihop är att det inte är objektivt sant att Jesus är Gud, och enda vägen till frälsning.
SKR garderar sig mot den som har invändningar och ser risk för synkretism (religionsblandning): ”Invändningen om synkretism återkommer ofta från vissa kretsar när resonemang om dialog och möten mellan människor av olika tro förs på tal. Men det har visat sig att riktig dialog tvärtom lett till en förstärkning av den egna religiösa identiteten och en fördjupning i den egna tron. Därför kan man fråga sig om invändningen om synkretism verkligen är knuten till den religiösa identiteten eller om den har mer att göra med en mentalitet, som är allmänt restriktiv mot dialog. [min betoning]” (sid 23)
Detta försåtliga misstänkliggörande är inget mindre än ett ”ad hominem”-argument. Man riktar in sig på personen i stället för att argumentera i sak! Hur föredömligt agerande är det av landets kyrkliga ledare?
Texten i detta inlägg bygger på skriften ”Kan vi be tillsammans?”, från 2007. Med denna skrift har SKR öppnat porten på vid gavel för den världsvida enhetsreligion som enligt Bibeln kommer att uppstå i de allra sista dagarna innan Jesu återkomst!
Är det då så konstigt att Gud tar i på skarpen mot dessa – enligt honom – ”blinda herdar”?
Vill du fortsätta låta dig ledas av dem?
FUNDERINGAR 