Vad är kristen tro?

Man kan läsa att vi tror på:

• Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.

• Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, att Jesus är född av en jungfru som heter Maria, att han blev korsfäst, död och begravd men uppstod från de döda efter tre dagar, varefter han steg upp till himlen för att därifrån återkomma för att döma levande och döda.

• Den Helige Ande, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Det är åtminstone vad man borde kunna läsa. Ovanstående – och mer därtill – uttrycks muntligen i många av landets kyrkor varje söndag. Men hur är det med efterlevnaden?

Jesus är Gud

Den som förnekar det är inte kristen! Åtminstone är det en rimlig slutsats utifrån rapporten ”Entusiastisk kristendom & fanatism i Knutby”.

Rapporten är utgiven av Institutet för Pentekostala Studier (IPS) som är ett samarbete med bland andra Akademi för Ledarskap och Teologi (ALT).

ALT utbildar Evangeliska frikyrkans (EFK), Pingst- fria församlingar i samverkans (Pingst) samt Svenska Alliansmissionens (SAM) pastorer, församlingsledare och missionsarbetare.

En av redaktörerna för rapporten är ALT:s rektor Ulrik Josefsson (Pingst), som efterträder Niklas Holmefur (EFK), som nu är rektor på Enskilda Högskolan Stockholm (EHS).

På sidan 145 – i ett avsnitt författat av Hans Sundberg och Pontus Tunhav – kan man i rapporten läsa: ”I förnekelsen av Jesus som Gud och förnekelsen av den treeniga Guden upphör man i praktiken att vara både en pingstförsamling och över huvud taget en kristen församling.”

Jesus är inte Gud

På EHS blir Holmefur rektor för bland andra professor Thomas Kazen som menar att: ”Vad som återstår är kanske att be om ursäkt för att vi kristna komplicerat bilden av Jesus alldeles i onödan. Vi kommer nog alltid att uppfatta något gudomligt över Jesus och gudsrikesdrömmen – men behöver förklaringen vara krångligare än att vi i Jesus liv anar meningen med livet, universum och allting? För de flesta kristna är det nog så och de abstrakta filosofiska modeller som imploderar i sitt eget snömos klarar vi oss utan. Jag gissar att om kyrkan vågade säga det högt så skulle det vara lättare att prata business med judar och muslimer.”

”Hans person kom med tiden att ersätta hans budskap. Fokus förskjuts alltså från sak till person. Och personen blir gudomliggjord.”

”I vilket fall betraktade sig knappast den historiska personen Jesus som gudomlig i senare tids bemärkelse.”

En annan av Holmefurs underställda är professor och pastorsutbildare Petra Carlsson, präst i Svenska kyrkan (SvK). Hon känner sig ödmjuk inför hela företeelsen Gud och kan aldrig inta en position där hon menar att hon vet någonting om Gud. På frågan hur hon förhåller sig till tron på att Gud har uppenbarat sig såväl i Bibeln som i Jesus, säger hon att det är samma sak där. Hon kan inte veta.

Men hon tillägger: ”– Den här människan Jesus som rör sig 20 mil över tre års tid och inte skriver något; det är ju makalöst att det får sådan spridning! Samma sak med Bibelns texter – de får ett liv som inte går att överblicka. Så det är klart att det är en gudomlig uppenbarelse, det är så Gud visar sig – men på tusen olika sätt, i texterna, i all konst, i musik och teater.

– Kristen tro är för mig inte ett tankesystem eller några meningar att skriva under på. Det är mycket större än så.”

Enligt tidigare ärkebiskop, KG Hammar, är Kristus en tankekonstruktion: ”Vad vi historiskt har tillgång till är de första kristnas tolkning, Jesus som kallas Kristus. Kristus är alltså en tankekonstruktion för att uttrycka erfarenheten av gudsnärvaro, inkarnation. Men att denna erfarenhet senare blev tolkad som en substansenhet med Gud betyder inte att det var detta som upplevdes där utanför stadsporten i Nain.”

Hammar menar att: ”Man måste inte tro på något särskilt för att vara kristen. Det räcker att man säger att man vill vara med.”.

Vem har rätt?

Budskapen från Pingst, Sam, EFK, ALT, EHS samt SvK är oförenliga. Hur skall den vanlige troende få någon ordning på sin tro, när inte ens teologerna är ense om vem Jesus är?

Vad säger den odelade kyrkan?

En möjlighet för att få klarhet är att ta del av den ”odelade kyrkans teologiska reflektion”, alltså den Romersk katolska kyrkans (RKK).

Enligt RKK älskar Gud oss och ”söker en personlig relation till oss”.

”Påvarna är aposteln Petrus efterträdare, de har samma ansvar som Petrus hade för att tron hålls levande och inte får fel innehåll”.

Påvarna har bland annat fastställt dogmen om ”Jungfru Maria obefläckade avlelse” och dogmen om ”Jungfru Maria kroppsliga upptagande till himlen”.

i Vatican News finns denna annons för en missionssatsning som skall föra Påvens ord till varje hem:

I engelskspråkiga Vatican News kan man bland annat läsa Påvens svar på dessa frågor:

Hur föreställer du dig sanningens timme, livet efter detta?
– Jag vet inte vad det blir. Jag ber bara Vår Fru att vara med mig.

Det finns flera krig i världen. Varför är det svårt att förstå dramatiken de skapar?
– På lite över hundra år har det varit tre världskrig: ’14-18, ’39-45, och det här som är ett världskrig. Det började steg för steg och nu kan ingen säga att det inte är globalt. Stormakterna är alla inblandade i det. Slagfältet är Ukraina. Alla slåss där. Detta för tankarna till vapenindustrin. En expert sa till mig: om inga vapen producerades under ett år skulle problemet med världens hunger vara löst. Det är en marknad. Krig skapas, gamla vapen säljs, nya testas.

Innan konflikten i Ukraina träffade du Putin flera gånger. Om du träffade honom idag, vad skulle du säga till honom?
– Jag skulle med honom lika tydligt som jag talar offentligt. Han är en bildad man. Den andra dagen av kriget gick jag till den ryska ambassaden vid Heliga stolen för att säga att jag var villig att åka till Moskva om Putin ville ge mig ett möjlighet att förhandla. Lavrov skrev till mig och sa tack men nu är det inte dags. Putin vet att jag är tillgänglig. Men det finns imperialistiska intressen där, inte bara för det ryska imperiet, utan för imperier på andra håll. Det är typiskt för imperier att sätta nationer i andra hand.

När du hälsar på människor ber du dem alltid att be för dig. Varför?
– Jag är säker på att alla ber. Till de icke-troende säger jag: be för mig och om ni inte ber skicka mig goda vibbar. En ateistisk vän skriver till mig: …och jag skickar dig goda vibbar. Det är ett hedniskt sätt att be, men det är ett kärleksfullt sätt. Och att älska någon är en bön.

Även i den engelskspråkiga tidningen återfinns annonsen om spridandet av Påvens ord till varje hem:

---

I ett tal har Påven sagt: Under de senaste åren har broderliga relationer mellan religioner tagit avgörande steg framåt: ”Systerreligioner för att hjälpa folk att vara bröder och systrar som lever i fred” (Meeting of Religions for Peace, 7 oktober 2021). Mer och mer känner vi att vi alla är bröder och systrar!”

Påven avslutade med följande påveord: ”Må alla folk samlas som bröder och systrar, och må den frid de så djupt begär alltid blomstra och råda mitt ibland dem”, Pacem in Terris, 171.

Med tanke på att Bibeln innehåller cirka 35 680 verser inser man att Påvens ord väger tungt när ingen bibelvers valdes som avslutningsord. Är det alltså ”Vår helige fader” – som kardinal Arborelius kallar Påven – som kan ge besked?

Vad har då Påven att säga? Bland annat att det är en farlig frestelse att tro att man kan ha en personlig relation med Jesus Kristus:

”Det finns dem som tror att man kan ha en personlig, direkt och omedelbar relation med Jesus Kristus utanför kyrkans nattvard och meditation. Sådana frestelser är farliga och skadliga”.

Påvens kyrka har genom åren samlat på sig åtskillig dokumentation om vad man tror, vilket man systematiserat i inte mindre än 2 865 avsnitt. Några exempel på den – enligt RKK – rätta tron följer här:

Påven
85: ”Uppdraget att tolka Guds ord, det skrivna och det traderade, har tillerkänts enbart kyrkans levande läroämbete, och detta utövar sin befogenhet i Jesu Kristi namn.”^[Detta läroämbete innehas av kyrkans biskopar i gemenskap med Petri efterträdare, biskopen av Rom.

Katolska kyrkan
772: I kyrkan fullbordar och uppenbarar Kristus sitt eget mysterium som målet för Guds plan: ”att sammanfatta allt i honom (Ef 1:10).

816: Endast genom Kristi katolska kyrka, som är den universella vägen till frälsning, kan man få del av nådemedlen i deras fullhet.

Andra kyrkor
819: Dessutom finns det ”många drag av helighet och sanning” utanför den katolska kyrkans synliga gränser: ” … Kristi Ande använder sig av dessa kyrkor och kyrkliga samfund som nådemedel vilkas kraft kommer från den nådens sanning och fullhet som Kristus har anförtrott den katolska kyrkan.

Jesus
460: Guds ende Son ville att vi skulle få del av hans gudom och antog vår natur för att han, som blev människa, skulle göra människorna till gudar.

Muslimerna
841: Kyrkans förhållande till muslimerna. ”Men frälsningsplanen omfattar också dem som erkänner Skaparen, framför allt muslimerna. De bekänner att de har Abrahams tro och tillber med oss den ende och barmhärtige Guden, som skall döma människorna på den yttersta dagen.”

Skärselden
1031: Kyrkan kallar denna slutliga rening av de utvalda, vilken är något helt annorlunda än de fördömdas straff, för skärselden (reningsorten). Kyrkan har formulerat trosläran om skärselden framför allt på koncilierna i Florens och i Trient. Kyrkans tradition som hänvisar till vissa texter i Skriften talar om en reningseld.

Bön och avlat för avlidna
1032: Denna lära stöder sig också på bönen för de döda som den heliga Skrift talar om: ”Därför lät han (Judas Mackabeus) bära fram detta soningsoffer för de döda, för att de skulle befrias från sina synder” (2 Mack 12:45b).

Från allra äldsta tid har kyrkan hållit de dödas minne i ära och burit fram böner för dem, särskilt det eukaristiska offret, för att de skulle renas från sina synder och nå fram till det saliga skådandet av Gud. Kyrkan rekommenderar också allmosor, avlat och botgärningar för de döda.

1479: Eftersom de avlidna troende på reningens väg också är medlemmar av samma de heligas gemenskap kan vi bland annat hjälpa dem genom att erhålla avlat för dem, så att de befrias från de timliga straff som ålagts dem för sina synder.

Avlat
1471: Avlat innebär att det timliga straff som man ådragit sig genom synd som redan har utplånats blir efterskänkt inför Gud. Det är ett efterskänkande som en väl förberedd troende kristen erhåller på vissa bestämda villkor, genom ett kyrkans ingripande. Ty kyrkan är återlösningens förmedlare, och hon fördelar och öser i enlighet med sin auktoritet ur den skatt av tillfyllestgörelse som Kristus och helgonen har samlat.

1498: Genom avlat kan de troende för sig själva och även för själarna i skärselden erhålla efterskänkande av timliga straff, vilka är syndens följd.

Maria
773: Maria går före oss när det gäller den helighet som är kyrkans mysterium, hon som är ”bruden utan fläck eller skrynkla”. Därför ”går kyrkans marianska dimension före hennes petrinska dimension”.

2679: Maria är den som ber på ett fullkomligt sätt och kyrkans urbild. När vi ber till henne ansluter vi oss med henne till Faderns plan, han som sänder sin Son för att rädda alla människor. Liksom den älskade lärjungen tar vi Jesu moder, som blivit allt levandes moder, till oss i vårt hem. Vi kan be i förening med henne och till henne. Kyrkans bön blir liksom buren av hennes bön. Den är förenad med henne i hoppet.

Vad säger övriga kyrkor?

1995 rekommenderade missionsförbundarna Walter Persson och Krister Andersson bönboken ”Tidegärden”, som innehåller följande bön:

”Paradisets port stängdes för alla genom Eva, och genom Jungfru Maria står den åter öppen. Salig är du Maria, ty genom Dig kom frälsningen till världen, bed för oss till din son.”

I en intervju i Kyrkans Tidning nr 22, 27 maj 2004, menar Svenska missionskyrkans (SvM) dåvarande missionsföreståndare Krister Andersson att frikyrkotanken måste brytas upp och att Svenska missionskyrkan är ett provisorium som kan vara upplöst redan om 10 år.

I Dagen 2004-05-28 skriver Krister Andersson, i en gemensam artikel med katolske biskopen, Anders Arborelius, att Missionskyrkan ska förlova sig med Katolska kyrkan. Detta med förhoppningen om att det så småningom ska leda fram till ett giftermål och äktenskap!

SvM för även samtal med SvK om kyrkogemenskap och ömsesidigt erkännande av varandras ämbeten. Om 10 år [räknat från 2004] tror Krister Andersson därför inte att det finns någon frikyrkofamilj inom Sveriges kristna råd, utan att det då är en enda stor reformatorisk familj som samlar både lutheraner och dagens frikyrkor.

Kyrkor som samtalar med RKK

1970 påbörjade SvK samtal med RKK.

---

1975 påbörjade SvM samtal med RKK.
1985 påbörjade Metodistkyrkan samtal med RKK.
Efter samgåendet till EK har samtal förts sedan 2014.

Varje samtalstillfälle är tänkt att resultera i ett uttalande. I ett av dessa hävdas att: ”Genom inkarnationen blev Gud i Jesus Kristus människa för att gudomliggöra människan.”.

---

2003 påbörjade Pingst samtal – från vilka inga dokument publiceras – med RKK. Samma år skrev Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin – som gett ut tre böcker tillsammans – en debattartikel i Svenska Dagbladet med ”udden riktad mot ärkebiskopen K G Hammars tvivlande teologi”, enligt tidningen.

Vad säger den lokale pastorn?

Hittills är det inte mycket vi blivit klokare av!

2006 konstaterades att det inte finns någon homogen tolkning av Kristus bland den svenska kristenhetens förkunnare, trots att dessa instämmer i samma trosbekännelse.

Därmed faller Equmeniakyrkans (EK) svar, på frågan om Jesus är Gud, platt till marken. EK:s lednings officiella svar är nämligen: ”Nej vi hinner inte detta här. Tacksam om du tar en kontakt med en lokal pastor som jag föreslog tidigare.”

Men man får alltså inga säkra besked av de lokala pastorerna heller.

Vad säger Sveriges Kristna Råd?

Sveriges kristna råd (SKR) organiserar merparten av Sveriges kyrkor och samfund, och borde därmed kunna ge besked.

2007 gav SKR ut skriften ”Kan vi be tillsammans? – Ett ekumeniskt studiematerial om bön i mångreligiös kontext”, (Sveriges Kristna Råds skriftserie nr 11, 2007).

Där kan man läsa att:

”Jesu undervisning i evangeliet visar kristna vad bön i ande och sanning är. I andra religioner finns andra vägvisare”.

”Det är inte möjligt att ur enskilda bibelcitat bilda sig en uppfattning om interreligiös bön har stöd i bibeln eller inte”.

”Interreligiös bön skall om möjligt befrämja ett ömsesidigt vittnesbörd, så att det genuina och unika i varje religiös tradition kan upptäckas.” samt att:

”Sådan bön i ande och sanning kan alltså leda till andlig erfarenhet, möte med Gud och tjänst för honom, i samverkan mer våra bröder och systrar i andra religiösa traditioner”.

Vad gäller faran för synkretism ”kan man fråga sig om invändningen om synkretism verkligen är knuten till den religiösa identiteten eller om den mer har att göra med en mentalitet, som är allmänt restriktiv mot dialog”.

Vi blev inte klokare av att rådfråga SKR!

Vad säger Kyrkornas Världsråd?

Kyrkornas Världsråd (KV) vill ”inspirera kyrkornas världsomspännande gemenskap att arbeta tillsammans för enhet, rättvisa och fred”.

Där borde man få klara besked om grunden för enheten. Det får man!

”Kyrkornas världsråd är en gemenskap av kyrkor som bekänner Herren Jesus Kristus som Gud och Frälsare enligt skrifterna, och därför försöker uppfylla sin gemensamma kallelse till ära för den ende Guden, Fadern, Sonen och den Helige Ande.”

Men KV bearbetar även frågan om interreligiös bön.

1994 startade KV:s dialogavdelning (Office on Inter-Religious Relations) och Påvliga rådet för interreligiös dialog (Pontfical Council for Inter-religious Dialogue) ett studieprojekt kring ämnet.

1996 hölls en konsultation i Bangalore.

1997 möttes en grupp teologer i Bose för överläggningar om de bibliska och teologiska grunderna för interreligiös bön.

Dessutom har ledningen för studieprojektet bett en ortodox, en katolsk samt en protestantisk teolog att reflektera över det samlade materialet.

Ortodoxa reflektioner

Den ortodoxe teologen menar att religionerna är gudomliga institutioner för skapelsens välbefinnande och fortbestånd, samt att religionerna har ett ansvar att komma närmare varandra för att hjälpa till att lösa världens problem, vilket är möjligt endast om man kommer samman för att be.

Katolska reflektioner

Den katolske teologen anser att uttalandena från Bangalore och Bose, och de andra bidragen i denna samling, kräver av oss att vi seriöst reflekterar över ”tidens tecken”. Han menar att interreligiös bön troligen inte är en kallelse för flertalet kristna, men att om den kommer från helige Ande, så kanske de kristna som är engagerade i sådan bön följer Kristus på vägar som vi endast har börjat att dunkelt utforska. ”Vi kommer att känna igen dem på deras frukt”, avslutar han.

Protestantiska reflektioner

Den protestantiske teologen kan se antydningar i Bibeln om att även människor som inte tillhör Guds folk har en relation till Gud via bön, men: ”De bibliska argumenten är dock inte överväldigande och det är därför olämpligt att diskutera utifrån selektivt valda texter”.

Han anser att den protestantiska mittfårans syn på andra religioner varit starkt präglade av Karl Barths teologi. Enligt teologen menar Barth att alla religioner har del i människans uppror mot Gud, även kristendomen som religion betraktad, att man enbart kan få kunskap om Gud genom Guds självuppenbarelse som sker av nåd, att den uppenbarelsen blev verklig genom Guds handlande i frälsningshistorien och på ett alldeles särskilt sätt i inkarnationen. Evangeliets budskap som Guds unika självuppenbarelse blir därmed en avgörande vändpunkt i varje människas liv och kräver tro och lydnad som svar.

Teologen anser att Barth i denna strävan att betona evangeliets radikala utmaning, som krav på en avgörelse, reducerar alla andra traditionella religioner till ”otro”, vilket innebär att värdet av bönelivet i andra religioner ifrågasätts.

Vidare menar teologen att protestanter har betonat ”fallet”och att den syndiga människan behöver frälsas, att en form av protestantiskt tänkande har tolkat fallet på så vis att Guds avbild i människan blivit fördärvad vilket medför att avståndet mellan Gud och människa aldrig kan överbryggas genom mänsklig bön.

”Fastän mycket har gjorts i samtida teologi för att korrigera denna överbetoning, är uppfattningen utbredd i vissa strömningar av protestantisk teologi och i det folkliga tänkandet”, anser han.

---

Uttalanden från Bangalore och Bose – och övrigt material från studieprojektet – har publicerats i specialnumret ”Interreligious Prayer” utgivet gemensamt av Pro Dialogo och Current Dialogue som Bulletin 98, 1998/2.

Någon länk till detta specialnummer går inte att finna, men det finns ett sammandrag på svenska. Närmare bestämt ”Kan vi be tillsammans? – Ett ekumeniskt studiematerial om bön i mångreligiös kontext”, (Sveriges Kristna Råds skriftserie nr 11, 2007).

Därmed sluts cirkeln och vi blev inte klokare här heller!

Några funderingar

Anser kyrkliga ledare och företrädare att man gör det för enkelt för sig om man reducerar frågan om Jesu gudom till en Ja/Nej-fråga?

Hur ser det ut om man lägger 1 Kor 14:33 som ett raster över dagens kyrklighet: ”för Gud är inte oordningens Gud utan fridens.”?

Grundtextens ord för ”oordning” handlar om instabilitet, förvirring, osäkerhet.

Grundtextens ord för ”frid” handlar om fred, lugn, stillhet, vila, att förena, att binda samman till en helhet.

Betydelsen av ”frid” ligger i linje med ordet ”allt” 1 Tess 5:21: ”men pröva allt, behåll det goda”.

Grundtextens ord för ”allt” handlar om att fokusera på de delar som utgör helheten – att se helheten i termer av de enskilda delarna.

Avslutande fundering

Kan överhuvudtaget något bli helt inom kyrkligheten så länge dess ledare inte ens är överens om vem Jesus är?