Inläggets rubrik är ett direkt citat från en annons av SKR (Sveriges kristna råd) i Dagen:
I annonsen står bland annat att: ”Verklig enhet förutsätter en vilja att leva fredligt tillsammans, trots våra olikheter. I vårt pluralistiska samhälle handlar det om att främja ett gott interreligiöst samspel där vi tillsammans engagerar oss för det gemensamma bästa.
Den ekumeniska rörelsens strävan efter kristen enhet har alltid varit ett fredsprojekt. Därför utmanar och uppmuntrar kyrkorna varandra att ta nya steg för fördjupat ekumeniskt engagemang och gemenskap. Det är hög tid för Guds fred.
”Jag ber att de alla ska bli ett. Då ska världen tro.”
Vilket ekumeniskt steg för fred tar ni i ert sammanhang?
Sofia Camnerin, generalsekreterare Sveriges kristna råd”
Leder kyrkliga ledare och opinionsbildare oss på rätt väg?
Hur står det till med det ekumeniska sinnelaget?
SKR:s generalsekreterare ser det som allvarligt när kristna ledare byter samfund:
Hon motiverar det med att ”en ordinerad pastor är inte en fristående konsult i Guds rike”, och menar att det ligger i själva ordinationen, avskiljningen eller vigningen att man har gett löften till en särskild kyrka, och nu vill ”gifta sig” med en annan kyrka i stället.
Camnerins kommentar om att det är är självklart att Guds rike är större än ”kyrkan”, men att det inte kan vara fruktbart att framställa dessa motsatt varandra, är värd en närmare eftertanke.
Vad menar man med ”kyrkan”?
Den grekiska grundtextens ord för ”kyrka” är ”kyriakos”, som betyder ”Herrens”, ”det som tillhör Herren”, ”som har med Herren att göra”. Ordet förekommer endast två gånger i NT, och ger inte mycket vägledning, vilket märks när man studerar de vitt spridda tolkningarna av ordet ”kyrka” inom den svenska kyrkligheten.
Camnerin menar alltså att det är en stor sak när kyrkoledare och församlingsledare byter samfund, eftersom man vid ordinationen/vigningen, eller möjligen avskiljningen, valt att avstå från sitt eget för att underkasta sig sitt samfund och lovat att följa dess ordningar.
Innebörden blir att samfunden – inte Gud – är garantin för ett sunt ledarskap och en sund andlighet! Hur väl stämmer det?
Hur står det till med bekännelsen av Jesus som Herre?
Den centrala ledningen för det samfund där Camnerin varit kyrkoledare kan inte förmå sig svara ett officiellt ”Ja” på frågan om Jesus är Gud. Den högskola som utbildar samfundets pastorer har en lärare – tillika ordinerad pastor(!) – som klart och tydligt förnekar Jesu gudom. Man behöver varken tro på treenigheten, gudomlig nåd eller stämma in i trosbekännelsen för att vara medlem i samfundet.
I en C-uppsats av Victoria Svärdh, 2006, konstateras att: ”Resultatet av undersökningen visar att det inte finns någon homogen tolkning av Kristus bland den svenska kristenhetens förkunnare, trots att dessa instämmer i samma trosbekännelse …”!
Enligt samfundens paraplyorganisation, SKR, är religionerna ”… gudomliga institutioner för skapelsens välbefinnande och fortbestånd. … Religionerna har ett ansvar att komma närmare varandra för att hjälpa till att lösa världens problem Detta är möjligt endast om man kommer samman för att be.” SKR – som alltså är språkrör för Sveriges samfund – menar att interreligiös bön behövs för att ”lära av varandra, förstå vad som är gott, rent och sant, samt därigenom lära känna Gud bättre och älska honom mer”.
Hur står det egentligen till i kyrkligheten?
Med tanke på ifrågasättandet av Jesu gudom och annat tveksamt som försiggår inom Sveriges samfund, är det befogat att fråga sig om samfunden överhuvudtaget kan ha några som helst synpunkter på osund andlighet? Men det kan man!
Osund andlighet
Osund andlighet är tydligen att inte visa respekt mot samfundets tradition och teologi. I en – enligt ett av samfunden – osund församling säger man att: ”Vi ber och söker Guds ledning, och här upplever vi Guds tilltal. Vi upplever att något inte står rätt till. Samfundet står väl på ett sätt över församlingen, men över samfundsledningen står Gud. Om vi upplever att mellanhanden missar viktiga poänger har vi som församling ansvar att relatera direkt till Guds vilja i stället.”
Ytterligare exempel på – enligt samfundet – osund andlighet är en predikan, som av några ansågs som extremt provocerande. Predikan hölls av en vanlig församlingsmedlem, och uppfattades som grund för splittring vilket ledde till förbud att tala och medverka i gudstjänster.
Predikanten kommenterar: ”För min del är det obegripligt eftersom den mer kan ses som en slags lovsång till Jesus som Herrens gåva och frälsningsväg för alla dem som tror på hans fysiska uppståndelse. Jesus är inte död. Han lever.”
Här kan du göra en egen bedömning av samfundsledningens bedömning.
Predikan, del 1
Predikan, del 2
Dagen ger svar på tal
Även om inget samfund låtit höra några kritiska synpunkter på Camnerins inställning får hon, på ledarplats, svar på tal av tidningen Dagen.
Dagen slår fast att herdens lojalitet är till Gud, inte främst samfundet, och att det är lojaliteten mot Kungen i Guds rike som bör vara den starkaste drivkraften. Få sätter likhetstecken mellan sitt samfund och Guds rike.
Tidningen anser det överraskande att generalsekreteraren för SKR går så långt som att jämställa byten mellan samfund, som skilsmässor, och hävdar att samfundsbyten är ett uttryck för att både medlemmar och ledare mer betonar trohet mot Guds rike än mot samfundet.
Ledaren avslutas med följande synpunkter: ”Många församlingsmedlemmar har sedan länge visat med sina val att deras lojalitet inte främst är riktad mot ett samfund, utan just mot Guds rike. Många har helt enkelt kommit att omfatta en god och sund teologi som gör att de vill verka för den kristna kyrkans synliga enhet.”
Även i denna ledare fastslås att samfundsbyten är ett uttryck för att medlemmar såväl som ledare inom kyrkorna mer betonar trohet mot Guds rike än samfundet, vilket ger goda förutsättningar inför framtida ekumenik.
Baptisterna är ett ekumeniskt problem!
Åtminstone så länge ”ekumenik” innebär bindande avtal mellan de religiösa institutioner som benämns som ”samfund”. På den tiden Svenska missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan var separata samfund fanns avtal om ”full kyrkogemenskap” mellan Svenska kyrkan och Svenska missionskyrkan samt mellan Svenska kyrkan och Metodistkyrkan vilket underlättade när en pastor eller präst ville byta mellan samfunden.
Samma avtal fanns dock inte mellan Svenska kyrkan och Svenska baptistsamfundet, som är det tredje bildarsamfundet bakom Equmeniakyrkan. Det gör att så kallad “full kyrkogemenskap” inte kan uppnås mellan Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan, vilket innebär svårigheter när en präst eller pastor vill byta samfund.
Det fick de förra EFS-prästerna Helena Marksén och Anders Sjöberg – tidigare missionsföreståndare och högsta ledare för EFS – känna på. De avkragades när de övergick till Equmeniakyrkan eftersom Baptistsamfundet – med sin baptistiska frälsningssyn, av Svenska kyrkan kallad ”dopsyn” – är ett av Equmeniakyrkans bildarsamfund.
Svenska kyrkans dopsyn kontra baptisternas dopsyn
Vad det gäller förutsättningar för ett lokalt avtal med Equmeniakyrkan är Svenska kyrkan orubblig: ”…Svenska kyrkans dopsyn utesluter varje praxis som av Svenska kyrkan kan tolkas som omdop och därför måste församlingarna som ingår avtal vara överens om att detta inte förekommer.”
Equmeniakyrkan underordnar sig: ”…församlingar som tecknar ett lokalt avtal är överens om att sådan praxis som Svenska kyrkan kan tolka som omdop inte förekommer.”
På frågan: ”Hur ser vi på varandras dop?”, svarar Svenska kyrkan att ”det finns en grundläggande enighet om att dopet är en Guds gåva till frälsning som ger förening med Kristus och hans kyrka samt att dopet är ett enda och relaterar till den enskildes tro.
Equmeniakyrkan håller med om att dopet är frälsande: ”…dopet är en Guds gåva till frälsning som ger förening med Kristus och hans kyrka.”
Men, ”den avgörande skillnaden mellan samfunden är att det inom vissa av
Equmeniakyrkans församlingar [i klartext, baptistförsamlingar, min anm.] finns en möjlighet till troendedop när någon som är döpt tidigare inte själv uppfattar detta som ett dop. Svenska kyrkan menar att ingen ska behöva tvivla på sitt dops giltighet. Det gäller oavsett vid vilken ålder det skett och oavsett vad individen uppfattat [min markering].”
Svenska kyrkan sätter sig därmed över individens gudagivna fria vilja i fråga om dopet, och Equmeniakyrkan underordnar sig!
”Equmeniakyrkan är en olycklig sammanblandning av den baptistiska
traditionen och det missionsförbund som faktiskt stammar ur Svenska kyrkan, inte i protest men egentligen som en missionsförening. Sedan drogs det vidare och den historien behöver jag inte dra idag. Equmeniakyrkan får ta den interna debatten. På kyrkostyrelsen sas föga om den splittring som råder i Equmeniakyrkan i den här frågan. Vid deras kyrkokonferens tittar man på en slutlig kompromiss att baptisterna ska man samtala med, baptisterna som i praktiken underkänner Svenska kyrkans dop som ett autentiskt kristet dop med argumentet: Det är inget dop och därför döper vi inte om. Men där går vår gräns och måste göra, om vi alls ska sätta värde på dopet i Svenska kyrkan.”. Detta sades vid ett anförande under kyrkomötet, 21 november 2016, gällande avtalet om Ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan
Baptisterna är alltså ett störande inslag, till hinder för Equmeniakyrkan att ingå avtal om ”full kyrkogemenskap” med Svenska kyrkan.
Så kommer det att förbli till dess att baptisterna överger baptismen!
FUNDERINGAR 