TK:
Den kristna kyrkan bekänner Jesus som Kristus (Messias), som Guds son, del av en treenig gudom. Men aldrig har jag hört en normalt funtad kristen säga: ”Det som fascinerar mig, det som betyder så mycket för mig med Jesus, är att han är den andra personen i gudomen, född och icke skapad, en person med två naturer. Ja, det känns så meningsfullt för mitt vardagsliv”.
CW:
Pluralismen förminskar Jesus. Pluralisterna vill att vi ska vara teocentriska (Guds-centrerade) men sluta vara kristocentriska (att inte längre ha Jesus Kristus i centrum). Problemet med detta är att det verkar vara omöjligt att göra det och fortfarande vara kvar inom ramen för den tro som presenteras i Nya testamentet.
Det finns dock några teologer som försöker slå in en kil mellan det faktum att Jesus predikade Guds rike – alltså en teocentrisk proklamation – och det faktum att församlingen predikade Jesus – och på det viset bytte fokus till en kristocentrisk proklamation, vilket sedan blev kyrkans dominerande hållning.
Detta håller faktiskt inte. Visst predikade Jesus Guds rike – vilket är något mycket teocentriskt. Men Guds rike, så som Jesus själv predikade det, fokuserades på honom själv — vem han var och vad han hade kommit för att göra. Faktum är att det var just på grund av att han så konsekvent satte sig själv i centrum i sin förkunnelse om Guds rike som han fick så många fiender.
TK:
Den kristna kyrkan har sin officiella kristologi. Men vad betyder den i praktiken? Förmodligen inte särskilt mycket. I verkligheten finns olika slags kristna. För många är Jesus en mytisk gestalt, formad efter den egna traditionen och den personliga längtan. Istället för fokus på gudsriket som manifesteras i Jesus liv och fortsätter att förverkligas i de kristnas, så försköts fokus till Jesus som gudomligt väsen.
Men Jesus helanden och exorcistiska verksamhet får oss att backa. Det finns visserligen kristna också i vår del av världen som ägnar sig åt sådant, men de representerar en typ av fundamentalism som i avsaknad av tolkningsredskap övertar både en antik världsbild och antika praktiker. Inte ens de tidigkristna praktiserade vattenvandring eller övade stormstillande på lokala insjöar.
CW:
När någon kommer och gör anspråk på att det som Skriften talar om att Gud skulle göra i framtiden uppfylls i och genom honom själv, att han hade förmåga att förlåta synder, att han var Herre över sabbaten, att han var Människosonen som skulle få all makt i evigheters evighet, och en hel rad liknande påståenden, ja, då var det helt enkelt hädelse — och hans samtida ansåg absolut att han hädade.
Det var därför de korsfäste honom. Inte för att han var teocentrisk, utan för att han gav sig själv den plats i centrum som tillhörde Gud. Det var sannerligen hädiskt – såvida det inte var sant förstås.
TK:
Han dödas inte för att han bryter mot judisk lag eller gör gudomliga anspråk. Historisk forskning kan inte bekräfta sådana konfessionella eller i värsta fall antijudiska tolkningar. Jesus dödas för att han betraktas som politisk säkerhetsrisk. Upprorsmakare. Messias.
Historieskrivaren Josefus listar ett antal liknande figurer under det första århundradet, inklusive Johannes Döparen. De flesta samlade folkskaror och utlovade förändring utifrån profetiska och messianska förhoppningar, eller ett återupprepande av befrielseberättelser ur den judiska historien. De flesta dödades av romarna tillsammans med sina anhängare.
Vi kan kalla dessa gestalter profeter. Inte som skriftprofeterna i den hebreiska bibeln som är ganska mycket efterkonstruktion, utan Jesus var, precis som flera andra gestalter, profet i betydelsen folkledare med en stark vision om
förändring.
I ett kollektivistiskt samhälle bärs sådana gestalter av tidsandan och sammanhanget. Kristna bilder av Jesus fokuserar ofta på hur unik han var. Kyrkan betraktar honom som gudomlig och västerländsk individualism hyllar den ensamme hjälten.
CW:
De nytestamentliga skrifterna är en ständig återspegling av den kamp genom vilken man kom till insikt om att Gamla testamentets Gudscentrerade tro i själva verket var Kristuscentrerad. Detta var inte en förvrängning, inte heller var det en överdrift som fötts ur mänsklig hjältedyrkan.
TK:
Jesus kan betecknas som en apokalyptisk profet. Fast på den punkten är forskarna osams. Somliga menar att Jesus var en fanatiker som väntade sig kosmiska omvälvningar, jordens undergång, tidens slut. Andra menar att apokalyptiska drag tillskrevs honom i efterhand av de tidigkristna som utvecklade en sådan tro. Jag tror att bägge ståndpunkterna är fel!
Kampen mot det onda är central i apokalyptiken. Jesus ser detta som tecken på att gudsriket är på väg att ta överhanden. När Jesus talar om människosonen så menar han – såvitt jag begriper – att gudsriket faktiskt tar form i samhället genom hans och anhängarnas verksamhet.
Detta kommer senare att tolkas individualistiskt, som att Jesus ska återvända och kopplas till föreställningar om jordens undergång. Allt detta är efterkonstruktion.
CW:
Under stor kamp, och ofta till ett högt pris för dem personligen, placerade de första kristna medvetet sin samtida, mannen Jesus från Nasaret, i själva hjärtat av den mäktiga gammaltestamentliga tron. Det gjorde de varje gång de uttalade den avgörande bekännelsen »Jesus är Herre«.
Det innebar inte att de hade övergett eller urvattnat sin teocentrism. Tvärtom. Deras tro på Gud som den som stod i centrum av det religiösa universumet var lika stark som någonsin förut. Men nu hade den blivit fylligare, den hade omdefinierats och proklamerades nu i ljuset av deras möte med Gud i Jesu mänskliga gestalt och gärningar, Jesus som var Kristus.
Därför kunde Paulus i 1 Kor 8:6, skriva det som snarast var ett utvidgande av den storslagna judiska bekännelsen och inkluderar Jesus Kristus vid Guds, Skaparens sida: ”… så har vi bara en Gud, fadern från vilken allting utgår och som är vårt mål, och bara en herre, Jesus Kristus genom vilken allt är till och genom vilken vi är till.”
TK:
För många är sambandet mellan den Jesus som faktiskt levt och den Jesus man relaterar till närmast obefintlig. Jesus var en judisk folklig ledargestalt under de sista skälvande decennierna av det Andra templets tid.
CW:
Det var den sansade övertygelsen om att Jesus från Nasaret, i ljuset av hans liv, död och uppståndelse, i sanning var centrum för och nyckeln till Guds hela försoningsverk – i det förgångna, nu och för all framtid. Han stod i centrum för deras teocentriska universum eftersom han var Immanuel, ingen mindre än Gud med oss.
TK:
Vad som återstår är kanske att be om ursäkt för att vi kristna komplicerat bilden av Jesus alldeles i onödan. Vi kommer nog alltid att uppfatta något gudomligt över Jesus och gudsrikesdrömmen – men behöver förklaringen vara krångligare än att vi i Jesus liv anar meningen med livet, universum och allting?
För de flesta kristna är det nog så, och de abstrakta filosofiska modeller som imploderar i sitt eget snömos klarar vi oss utan. Jag gissar att om kyrkan vågade säga det högt så skulle det vara lättare att prata business med judar och muslimer. Och det behöver vi göra, för vi delar en historia av intolerans, exklusivism och totalitära anspråk som vi skulle behöva göra upp med tillsammans. Och som jag ser det utgör motsatsen till Jesus gudsrikesdröm.
TK:s avslutning ligger helt i linje med både SKR:s, Svenska kyrkans samt Equmeniakyrkans syn på de olika religionerna.
Denna debatt har alltså aldrig skett, utan är en efterkonstruktion av mig. Men de båda teologerna existerar, och orden är deras egna.
TK är bland annat pastor och professor i bibelvetenskap.
Texterna är hämtade från en föreläsning han höll 2013. Den kan läsas i sin helhet här.
CW är bland annat präst och forskare.
Texterna är hämtade från sidorna 94-95 i hans bok ”Den enda vägen?”, utgiven 1997. Dessa två sidor kan läsas här.
Eftersom jag plockat delar av texterna har jag gjort några små språkliga justeringar för att de skall fungera i sammanhanget. Har texternas budskap blivit förvrängda, eller stämmer den tänkta ”argumentationen” överens med helheten av de texter jag utgått ifrån? Och – inte minst – hur väl stämmer argumenten med den större helheten, Bibeln?
Som synes är det inte så enkelt att man bara kan luta sig mot de teologiskt kunniga för att veta hur det egentligen förhåller sig. Dessa två har ju diametralt motsatt syn på Jesu gudomlighet!
Alltså tvingas var och en av oss att pröva deras argument, och själv ta ställning till vad som är sant. I detta fall leder det ofrånkomligen till den obekväma frågan om vem/vilka som har avfallit? Är det CW eller TK, SKR, Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan?
Vad kommer du fram till?
FUNDERINGAR 