Rubrik och ingress är tagna rakt av från Världen idag:
Exempel på avlatsbrev
För två tusen år sedan föddes i Tarsus (nuvarande östra Turkiet) den helige Paulus, hedningarnas apostel och – tillsammans med den helige Petrus – grundare av kyrkan i Rom. Till minne av denna historiska händelse och för att inbjuda de kristna att följa hans exempel i lärjungaskap och fördjupa sin delaktighet i kyrkans evangelisation har påven Benedikt XVI utlyst ett jubelår ägnat åt aposteln Paulus, med början den 28 juni 2008 (vigilian för Petrus och Paulus högtid) och avslutning den 29 juni 2009.
I samband med detta Paulusår har påven Benedikt XVI erbjudit katoliker möjlighet att ta fullständig avlat, dvs. efterskänkande av de timliga straffen för synder som redan är förlåtna. »Avlat innebär att det timliga straff som man ådragit sig genom synd som redan har utplånats blir efterskänkt inför Gud… Avlaten är partiell eller fullständig, dvs. den kan ge partiell eller fullkomlig befrielse från det timliga straff som hänger ihop med synden« (Katolska kyrkans katekes, 1471). Närmare anvisningar om avlaten i samband med Paulusåret finns i Dekretet Urbis et Orbis, som utfärdats av det apostoliska penitentiariet den 10 maj 2008.
1
Varje troende »som gör ett fromt besök i form av en vallfärd till den påvliga basilikan S:t Paulus vid Roms Via Ostiensis och ber i enlighet med den helige Faderns intentioner«, får fullständig avlat, om övriga villkor också är uppfyllda. I basilikan skall de troende be enskilda böner inför det allraheligaste sakramentets altare, och vid bekännelsens altare skall de recitera Fader Vår och Trosbekännelsen, tillsammans med from åkallan av den saliga jungfrun Maria och den helige Paulus. I denna andakt bör också inkluderas minnet av apostlafursten, den helige Petrus.
2
De troende som inte kan göra en vallfärd till Rom har möjlighet att erhålla fullständig avlat i sin lokalkyrka, »om de deltar fromt i en religiös funktion eller from andakt som hålls offentligt till hednaapostelns ära: på dagarna för Paulusårets högtidliga öppnande och avslutande« i sina församlingar och »på andra dagar som den lokale ordinarien bestämmer, på heliga platser som är uppkallade efter S:t Paulus«.
3
Det första tillfället att göra detta i den lokala församlingen är Petrus och Paulus högtid, den 28 – 29 juni 2008, början av Paulusåret, vidare Paulus omvändelse den 25 januari 2009 (Paulus omvändelse) och slutligen Petrus och Paulus högtid den 29 juni 2009, som avslutar Paulusåret.
4
En andra möjlighet att få plenaravlat i lokalkyrkan är att göra en vallfärd till en plats som är uppkallad efter S:t Paulus. I Stockholms katolska stift är S:t Pauli församling i Gävle och S:t Pauli kyrka i Kored, Arboga (S:t Sigfrids församling, Borås) invigda till aposteln Paulus ära. I enlighet med Apostoliska penitentiariets dekret, beslutar jag att alla som i Stockholms katolska stift gör en vallfärd till dessa kyrkor någon gång under detta Paulusår kan ta emot denna fullständiga avlat, under förutsättning att de uppfyller de vanliga villkoren.
5
De troende som är sjuka eller förhindrade av en legitim och relevant orsak från att göra en vallfärd, har också möjlighet att erhålla denna fullständiga avlat, om de i övrigt uppfyller villkoren och andligen förenar sig med jubelfirandet till S:t Paulus ära, och bär fram sina böner för de kristnas enhet.
Min förhoppning är att alla i vårt stift skall, på den helige Paulus förbön, bli mer medvetna om Kristi kärlek och bli mer effektiva vittnen om den kärleken i allt vi säger och gör. På det sättet kommer vårt stift att bli mer synligt i vårt land och andra kommer att inbjudas att få erfara Kristi kärlek genom hans kyrka.
Stockholm den 25 juni 2008
Anders Arborelius OCD
Biskop av Stockholm
VILLKOREN FÖR FULLSTÄNDIG AVLAT
För att få fullkomlig avlat måste fem villkor vara uppfyllda:
- Sakramentalbikt alltså befrielse från skuld (en bikt räcker för att vinna flera avlater, inom en vecka före eller efter det att det föreskrivna verket görs)
- Frihet från all bundenhet vid synd, även venial synd., alltså den fasta föresatsen att i allting leva helt efter Guds vilja.
- Mottagande av Kommunionen, alltså sakramental förening med Jesus Kristus i Eukaristin. (Det är passande att den heliga Kommunionen tas emot på samma dag som verket utförs).
- Bön i den helige Faderns intention, alltså bön för Kristi ställföreträdare på jorden, som kan bevilja efterskänkandet av syndastraffen (en Fader Vår och en Var hälsad, Maria, räcker; det är passande att detta görs på samma dag som verket utförs).
- Uppfyllande av det föreskrivna verket till vilket avlaten är knuten, alltså utföra den specifika handlingen inom den fastlagda tiden och på det föreskrivna sättet, till exempel, vallfärd till 5: t Paulusbasilikan i Rom och där be på det föreskrivna sättet.
Tänk också på:
- att du åtminstone vid avslutandet av det föreskrivna verket måste befinna dig i nådens tillstånd.
- att du måste ha avsikten att vinna avlater.
- att du endast kan vinna en fullständig avlat per dag, utom i »dödsstunden«, då man kan vinna en andra fullständig avlat för den dagen.
- att du kan vinna avlater (partiella eller fullständiga) för dig själv eller för själarna i skärselden (alltså inte för en annan levande person).
- att en enda sakramental bikt räcker för att vinna flera fullständiga avlater, men det är nödvändigt att ta emot den heliga Kommunionen och be i påvens intentioner för att ta emot varje avlat.
- att om du försöker få en fullständig avlat men inte helt lyckas uppfylla alla villkor, har du åtminstone möjlighet att vinna partiell avlat.
Avlatsbrevet – som kan laddas ner här – ledde till tre debattartiklar i Världen idag, här, här och här, men ingen i Dagen. Redaktionerna hade inga synpunkter, inte heller någon kyrkoledare.
Katolska kyrkans Kristi brud-teologi leder inte heller till någon reaktion hos det kyrkliga ledarskapet, inte ens hos Pingst.
”Reliker leder människorna till Gud, säger kardinal Dziwisz”. Men inte heller detta leder till några reaktioner hos det kyrkliga ledarskapet.
Den nuvarande påven varnar för en personlig relation med Jesus Kristus: ”Det finns dem som tror att man kan ha en personlig, direkt och omedelbar relation med Jesus Kristus utanför kyrkans nattvard och meditation. Sådana frestelser är farliga och skadliga”.
Hans ord väger tungt. På Vatican News finns denna annons för en ”evangelisations”-satsning:
Enligt RKK är påven ofelbar när han i tros- och moralfrågor uttalar sig med sitt apostoliska ämbetes hela tyngd (Ex cathedra). Men det har endast skett vid tre tillfällen: 1870, dogmen om påvens ofelbarhet, 1854 dogmen om jungfru Marias obefläckade avlelse, 1950, dogmen om jungfru Marias himmelsfärd.
Slutsatsen måste bli att allt detta är normal teologi för SKR och de kyrkliga organisationerna!
Håller du med dem?
Det kanske är dags att ”lägga våra skillnader bakom oss och avsluta den så att säga protestantiska parentesen, att sluta leva i protest emot någonting och istället återvända till den odelade kyrkans tro”?
Exempel på ”den odelade kyrkans tro” från RKK:s katekes:
§ 816 … ”Endast genom Kristi katolska kyrka, som är den universella vägen till frälsning, kan man få del av nådemedlen i deras fullhet.
§ 819 … Dessutom finns det ”många drag av helighet och sanning” utanför den katolska kyrkans synliga gränser: ” … Kristi Ande använder sig av dessa kyrkor och kyrkliga samfund som nådemedel vilkas kraft kommer från den nådens sanning och fullhet som Kristus har anförtrott den katolska kyrkan.
§ 841 Kyrkans förhållande till muslimerna. ”Men frälsningsplanen omfattar också dem som erkänner Skaparen, framför allt muslimerna. De bekänner att de har Abrahams tro och tillber med oss den ende och barmhärtige Guden, som skall döma människorna på den yttersta dagen.”
Muslimerna förnekar Jesu gudomlighet, Koranen, Sura 4:156 – 157:
[Vi straffade dem] för deras förnekelse och de oerhörda, kränkande lögner som de yttrade om Maria, och för deras ord: ”Vi har dödat Kristus Jesus, Marias son, [som påstod sig vara] Guds sändebud!” Men de dödade honom inte och inte heller korsfäste de honom, fastän det för dem tedde sig så. De som är av annan mening är inte säkra på sin sak; de har ingen [verklig] kunskap om detta utan stöder sig på antaganden. Det är med visshet så att de inte dödade honom.
Den logiska slutsatsen blir att Påven – och alla som vill ”återvända till den odelade kyrkans tro” – bekänner Jesus som Herre och Frälsare med munnen, men visar i handling att det inte är en hjärtats tro!
Å andra sidan, om det i själva verket finns många frälsningsvägar så har Jesus en förvrängd verklighetsuppfattning och självbild, när han säger att:
”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”
Å tredje sidan, om det Jesus säger är sant, så är det andra som har en förvrängd verklighetsuppfattning och självbild!
Håller du med om den slutsatsen?
Om du gör det, rycker du då bara på axlarna och fortsätter låta dig ledas av ledare som inte, av hjärtat, bekänner Jesus som Gud?
–
13–15 september, 2022, företog ”hans helighet påve Franciskus” en ”apostolisk resa till Kazakstan” för att delta i den 7:e kongressen med ledarna för världen, för världsreligioner och traditionella religioner, politiker och chefer för internationella organisationer. Kongressen avslutades med interreligiös bön.
I sitt tal sade Påven bland annat:
”Under de senaste åren har broderliga relationer mellan religioner tagit avgörande steg framåt: ”Systerreligioner för att hjälpa folk att vara bröder och systrar som lever i fred” (Meeting of Religions for Peace, 7 oktober 2021). Mer och mer känner vi att vi alla är bröder och systrar!”
Han avslutade talet med följande bibelo…, förlåt jag mer påveord: ”Må alla folk samlas som bröder och systrar, och må den frid de så djupt begär alltid blomstra och råda mitt ibland dem”, Pacem in Terris, 171
Även Emanuelle Macron deltog i kongressen och hade därutöver ett privat samtal med Påven.
Några uttalanden från kongressen:
man ”respekterar rikedomen av religiös och kulturell mångfald”
10. Vi noterar att …., Religiös mångfald är tillåten av Gud och därför är varje tvång till en viss religion och religiös doktrin oacceptabelt.
Det är helt i linje med SKR:s häfte ”Kan vi be tillsammans?”, år 2007, sid 34:
”Religionerna är gudomliga institutioner för skapelsens välbefinnande och fortbestånd. Om vi använder religionerna för de riktiga syftena kommer de att bära god frukt, men om vi använder dem fel, begår vi allvarlig synd. Kallelsen idag är att förändra det som är ”religiöst kaos” till ”religiöst kosmos” (”ordning”, övers. anm.). Religionerna har ett ansvar att komma närmare varandra för att hjälpa till att lösa världens problem Detta är möjligt endast om man kommer samman för att be.[min betoning]”
–
Om nu protestantismen är på väg att bli en historisk parentes och – de före detta(?) – protestantiska kyrkorna svärmar runt Påven, kommer vi då att få fortsätta hävda att Jesus vill ha en personlig relation med var och en av oss?
Kommer vi ens att få proklamera Jesus som Herre och Frälsare med tanke på att det kan räknas som en ”allvarlig synd”, eftersom det är exkluderande, kan orsaka upprörda känslor och skapa ”religiöst kaos”? Hur blir framtiden?
FUNDERINGAR 