En internationell konferens om receptiv (mottagande) ekumenik hålls i Sigtuna, 27-30 juni, 2022. Receptiv ekumenik handlar bland annat om att arbeta för kyrkornas strukturella och sakramentala enhet, vilket sker genom att fråga sig vad man kan lära (mottaga) av den andre, i stället för att fråga sig vad man kan lära den andre. En utförligare beskrivning finns att läsa här.
Frågan är var gränsen går för ekumenik? Handlar det om olika traditioner inom kristna kyrkor, eller kommer det i slutänden att innebära att man skall ta emot och lära även av andra religioner? Farhågan finns, inte minst med tanke på vilka som inbjudits att tala på konferensen.
Kritiken mot SKR:s breda ”ekumenik” är inte ny. 2012 kunde man i Dagen läsa: SKR lockar till avfall genom ”interreligiös” bön. Debattartikeln avslutas med: ”SKR kan därför inte sägas vara en sund kristen organisation. Därför bör medlemskyrkor och församlingar allvarligt överväga att gå ur en organisation som så kraftigt bidrar till avfall från Guds Ord och till en falsk ekumenik.”
Under en digital förkonferens, 2021, höll en av huvudtalarna, Mathew Chandrankunnel, en kort föreläsning med titeln ”Bredare ekumenik: En pilgrimsfärd mot kosmiskt kristusmedvetande”, begrepp som brukar förekomma i nyandliga sammanhang, enligt Världen idag. Kapitel 11 i ”Den hemliga lärans grundtankar” av teosofen Gottfried de Purucker har rubriken ”Den kosmiska pilgrimsfärden. Från icke självmedveten gudagnista till fullt självmedveten gud”.
En sökning på ”kosmiskt kristusmedvetande” ger ett par träffar! Söker man på enbart ”kristusmedvetande”, eller ”kosmiske kristus” får man betydligt fler. Alla träffar förespråkar nyandlighet, förutom de som varnar för företeelsen!
I kapitlet ”Den nya mästarrasen” i boken – ”Satans plan för världsherravälde”, New Age, av Texe Marrs – är några av underrubrikerna:
”Kristus-medvetande: ett rastecken på överlägsenhet?”
”Kosmisk medvetenhet – tecken på en ädlare ras?”
”Kännetecken på den underlägsna rasen”
Läs mer här (ett utdrag från boken). Rekommenderas å det bestämdaste!
Detta övermänniskoideal går igen hos, den FN närstående rörelsen, Lucis Trusts blogg, Goodwill, vilket inte är så konstigt eftersom Lucis Trust är New Age-rörelsens huvudorganisation.
När World Economic Forum frågar sig: Vad kan dessa berömda filosofer lära oss om modern livsstil?, söker man svar hos bland andra Friedrich Nietzsche, som föraktade kristendomen, som han ansåg hade förslavat och degenererat människan, och således skapat motsatsen till övermänniskan, nämligen den sista människan. En inställning som passar som hand i handske med New Age:s syn på sanna kristna som bekänner Jesus som Gud, och enda vägen till frälsning.
Övermänniskoidealet är alltså vida spritt i många sammanhang. Katolska kyrkan (RKK) slår fast att vi är gudar:
”Guds ende Son ville att vi skulle få del av hans gudom och antog vår natur för att han, som blev människa, skulle göra människorna till gudar” (RKK:s katekes, § 460).
Equmeniakyrkan anknyter till ”vi är gudar”-läran i ett dokument – gemensamt med RKK – om funktionsförändring och psykisk ohälsa, hösten 2015:
”Genom inkarnationen blev Gud i Jesus Kristus människa för att gudomliggöra människan”.
31 maj 2004, vigdes Eva Johansson till Kristi brud i Katolska domkyrkan.
I rapporten ”Entusiastisk kristendom & fanatism i Knutby”, 2021, framförs dessa kategoriska påståenden:
”Över åren har det uppdagats att det från slutet av 1990-talet fram till församlingens nedläggning utvecklades läror i församlingen som i olika grad ligger utanför den gemensamma kristna tron, inte minst tron på Åsa Waldau som Kristi brud.” (sid 115)
”I Åsa Waldaus sista predikan 2008 predikade hon över ämnet ‘Jesus är inte Gud’.”, ”I förnekelsen av Jesus som Gud och förnekelsen av den treeniga Guden upphör man i praktiken att vara både en pingstförsamling och över huvud taget en kristen församling.” (sid 145)
Dessa självmotsägelser hindrar alltså inte den ekumeniska enheten! Men hindrar de möjligen av Gud sökta, intellektuellt ärliga och logiskt tänkande personer från att bli frälsta?
Lägg märke till Pingsts undfallenhet! Man skickar ingen officiell representant till konferensen, men sätter heller inte ner foten och ryter ifrån! Man säger varken ja, ja eller nej, nej, och så tror man att det skall gynna den enhet som Gud vill ha. I själva verket bidrar Pingsts, och hela övriga kyrklighetens, aningslösa undfallenhet till att de krafter som vill bryta ner Guds församling får ytterligare spelrum. Läs mer här.
Vad krävs för att de som anser sig som ledare skall riskera sin status och position för Jesu skull? Förnekelse av Bibelns Kristus är uppenbarligen inte tillräckligt!
Man är mer mån om att försvara den strukturella och sakramentala enheten än om att försvara Jesu gudomlighet. Likafullt håller kyrkligheten redan på att splittras, men av helt andra skäl. Och det är bara en försmak av vad som komma skall! Om de kyrkliga ledarna inte ens är överens om Jesu gudomlighet, så är de kyrkliga strukturer de försöker värna byggda på lösan sand. De kommer att rasa.
Raset kommer att bli stort!
Vem är Jesus?
De kyrkliga ledarnas svar är oroväckande spretiga! Om de vore fast övertygade om svaret skulle riskerna med receptiv ekumenik minska betydligt. Men tyvärr sägs i en uppsats av Victoria Svärdh, ”Hur kan man vara kristen?”, att: ”Resultatet av undersökningen visar att det inte finns någon homogen tolkning av Kristus bland den svenska kristenhetens förkunnare, trots att dessa instämmer i samma trosbekännelse …”!
Uppsatsens syfte var att söka svar på:
1. Vilka skillnader finns med avseende på Kristus betydelse i den kristna tron?
2. Vilken plats och betydelse har Kristus bland dem som företräder ställningstagandet exklusivism, inklusivism respektive pluralism?
3. Hur ser framtidens kyrka ut, sett i exklusivismens, inklusivismens respektive
pluralismens perspektiv?
Jesus, enda vägen till frälsning!
Den som läst mina inlägg med utdrag (här och här) från boken ”Den enda vägen?, Jesus och religionerna”, av Chris Wright, känner igen begreppen i frågorna. Originaltiteln – ”The Uniqueness of Jesus” (Det unika med Jesus) – är betydligt mer rättfram än den svenska översättningens.
I en text som jag använt mig av i ett mejl till SKR, skriver Wright bland annat: ”Om det är som pluralisterna menar, att vi måste relativisera Jesus innan vi kan komma med i dialogen, är det bättre att vi inte går dit alls. Allt vi med något slags hederlighet skulle komma med, vore en ångerfull bekännelse att vi tillhör en världsomspännande trosåskådning som genom hela sin historia har levt med en illusion och en lögn som själva hjärtat och kärnpunkten i sin tro”.
Här följer ännu ett utdrag från samma bok, som försvarar Jesus som enda vägen till frälsning!
”I den grekiska polyteismens hjärta möter en upprörd men hövlig Paulus de sofistikerade och nyfikna atenarna, i Apostlagärningarna 17:16-34. Nyare forskning menar att Paulus faktiskt blev kallad inför ett slags kommitté för religionsfrågor, tillsatt av de atenska myndigheterna och med befogenhet att skärskåda varje försök att införa nya gudar i staden. De skulle kontrollera den påstådda gudens referenser, i synnerhet eventuella mirakler och annat som guden ansågs ha utfört till stadens fromma. De skulle även utröna sponsorernas ekonomiska förutsättningar (alltså om de hade råd att bygga ett tempel och hålla i gång den nya gudens religiösa kultceremonier). De lärda i Aten (Apg 17:18) verkade anse att Paulus faktiskt ville introducera nya gudar i staden eftersom han talade om Jesus och Anastasis («uppståndelse«, vilket de kanske antog var ett namn på en annan gud). Areopagens uppmaning i Apostlagärningarna 17:19 var alltså inte bara en artig inbjudan utan fungerade som en bestämd uppfordran till Paulus att komma med en förklaring så att de kunde ta ställning till om han skulle få introducera en ny gud på Atens fullpackade gator. Orden kanske inte var lika harmlösa som översättningar i Bibel 2000 låter antyda: »Kan vi få reda på vad det är för en ny lära du förkunnar?« De kunde snarare översättas med: »Vi har makten att avkunna dom över de här sakerna du talar om.«
Vad Paulus i själva verket svarar är att den Gud han talar om inte är någon som behöver bli betjänad genom tempel och offerkulter. Han är i själva verket den Gud som har skapat allt och han behöver inga sådana tjänster. Snarare är det så att denne Gud utmanar all avgudadyrkan och kommer att döma dem som framhärdar även efter att de har lärt känna sanningen. Hövligt, men med eftertryck, vänder Paulus alltså upp och ner på ordningen. Atenarna utgick ifrån att de skulle avkunna dom i fråga om vad de ansåg vara ytterligare en gud som skulle kunna uppskatta stadens välvilja. Faktum var dock att det blev de själva som ställdes inför den Gud som har rätt att döma dem. Och han kallade dem, inte till att avkunna dom, utan till omvändelse.
Detta var ett frimodigt påstående och det kunde ha uppfattats som mycket förmätet inför rådet, men Paulus stöder det först genom några väl valda citat av grekiska poeter och sedan genom att hänvisa till den historiske Jesus och hans uppståndelse. Vid det laget var rådet splittrat, vilket Lukas berättar om, mellan dem som föraktfullt avvisade ärendet och dem som ville höra mer.
Efter att Paulus så lysande har hittat ett sätt att knyta an till deras verklighet, kommer den avgörande meningen: »Den ni alltså dyrkar utan att känna till, honom är det jag förkunnar för er« (Apg 17:23). När vi tolkar denna mening i ljuset av Paulus egen framställning av detta tema förstår vi att Paulus inte hyllar atenarna och säger: »Ni tillber verkligen den sanne Guden, fast ni inte vet om det«, utan han säger snarare: »Trots religiositeten och era många gudar känner ni inte alls den sanne Guden, fastän ni borde och skulle kunna göra det eftersom kunskapen om denne Gud finns mitt framför ögonen på er. Men trots all er religion förblir han ändå >en okänd gud< för er.« När man uppfattar meningen på det sättet stämmer det alldeles utmärkt med vad Paulus på andra ställen skriver om det faktum att människan kan ha kunskap om Gud Skaparen, men att vi faktiskt har undertryckt denna kunskap och valt att leva i okunskap och mörker, på grund av vår synd (Rom 1:18-25). Gud är faktiskt inte »en okänd Gud«. Det är atenarna som är okunniga om honom.
Det finns dock de som menar att man ska tolka Paulus uttalande enligt den första betydelsen, alltså att Paulus tillstår att bakom alla sina andra gudar tillber atenarna egentligen den sanne Guden fast de inte är medvetna om det. Man menar att Paulus här intar en mycket positiv och välvillig inställning till den grekiska kulturen och religionen genom att citera deras egna poeter. Med denna uppfattning som grund är förkunnelsen om Jesus och hans uppståndelse bara något som ger en bättre förståelse av det som grekerna redan tillbad i sina egna religiösa kulter. Slutsatsen blir därför att vårt uppdrag inte är att omvända avgudadyrkare, utan att hjälpa dem att se att de i sin egen religion redan tillber den sanne Guden, och sedan passa in Jesus i den tillbedjan.
Det är helt korrekt att Paulus citerar både företrädare för den stoiska panteismen och den epikureiska deismen. Skälet till att han gör det är dock att underbygga en utsaga om Gud som kraftigt skiljer sig från vad som var nämnda företrädares ursprungliga avsikt. Faktum är att han hänvisar till dessa filosofier på ett sätt som går tvärt emot deras övergripande världsuppfattning när de ställs bredvid Bibelns (alltså, Gamla testamentets) teistiska, skapelsebejakande världsbild. Det är alltså inte ett storsint accepterande utan en kraftfull, om än artig, tillrättavisning av dessa grekiska filosofiska och religiösa uppfattningar. Och det för Paulus fram till en plats där han kommer med en tydlig uppmaning till omvändelse, i ljuset av Guds nära förestående dom. Omvändelse betyder att vända om, vända sig bort från. Paulus förväntar sig inte att atenarna ska uttrycka sin tacksamhet nu när de vet vem det är de tillber, samtidigt som de återvänder till sin »väldigt religiösa« avgudadyrkan. I stället vill han att de ska vända sig bort från dessa avgudar till den levande Guden. Alltså den Gud som, i motsats till att fogsamt be om atenarnas beskydd, uppmanar dem att erkänna hans universella herravälde och hans nära förestående dom.
Fastän åhörarskaran såg helt annorlunda ut var Paulus ståndpunkt när han mötte de välutbildade makthavarna i Aten precis densamma som när han mötte den mindre sofistikerade folkmassan i Lystra som såg honom och Barnabas som gudar: »Vi kommer med ett gott budskap… ni skall omvända er från dessa maktlösa gudar till den levande Guden …« (Lägg märke till betoningen på att de har tillgång till kunskap om Gud, Apg 14:13-18). Och i hans vittnesbörd i Apostlagärningarna 26:17 ff, förklarar han att hans uppdrag var att »öppna deras ögon och vända dem från mörkret till ljuset och från Satans makt till Gud. [Då] skall de vinna syndernas förlåtelse …«. Detta är inte ett språk som används av någon som tyckte att de redan tillbad den sanne Guden och bara behövde bli upplysta om detta faktum.
Men detta sker inte för att bekräfta den tidigare religionen utan för att leda bortom den, till fullheten i uppenbarelsen och frälsningen i Jesus.
Chris Wright
Sammanfattning
Bibeln ger oss en allt annat än positiv bild av det vi kallar för »religioner«. Religion precis som alla mänskliga företeelser innehåller både positiva och negativa sidor, men i Bibeln framställs den aldrig som något som kan bringa frälsning. Bibeln handlar om människor och Gud och om behovet av att alla folk ska erkänna vem den sanne och frälsande Guden är – uppenbarad som Jahve i Gamla testamentet och i Jesus Kristus i Nya testamentet. Bibeln visar oss att Gud kan och att han faktiskt talar till människor inom ramen för den religionsförståelse de redan lever i. Men detta sker inte för att bekräfta den tidigare religionen utan för att leda bortom den, till fullheten i uppenbarelsen och frälsningen i Jesus”.
FUNDERINGAR 