INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Inledning
Den grekiska grundtextens ord för ”ekumenik”1 ger lika lite vägledning som grundtextens ord för ”kyrka”. Båda dessa begrepp är därmed mycket formbara och tycks kunna utvidgas utan någon bortre gräns. Så har skett med begreppet ”kyrka”. Kan det hänga samman med tvivel på vem Jesus är?
Detta inlägg bygger på den andra upplagan av boken Ekumenismen och Bibeln2, 1968, av David Hedegård3 4. Den första upplagans titel, 1953, var Söderblom, påven och det stora avfallet5. Om inte annat anges gäller inläggets sidhänvisningar denna bok.
Hedegårds kommentarer är inte ordagrant återgivna av mig, utan sammandrag av valda delar.
Vem är Jesus?
Svaret tycks inte längre givet, trots att man det ”Ekumeniska året 2025”6, gärna hänvisar till världens första ekumeniska konferens i Nicea 325. Sveriges Kristna Råd uppmanar sina medlemskyrkorna att använda jubiléet som ett tillfälle att lyfta fram den Nicenska trosbekännelsen7, som ”understryker Sonens gudomliga natur” [min betoning].
Den Nicenska trosbekännelsen backas upp av 1 Joh 4:2-3: ”Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen.”
Om Bibeln – intill minsta prick8 – är Guds ord, så blir den logiska slutsatsen att Jesus är evig Gud, samt att hans bön om enhet inte besvaras genom att söka enhet med dem som förnekar hans gudomlighet!
”Nej det kan självfallet inte bli tal om några kompromisser på det dogmatiska område. En lära som Gud uppenbarat får vi inte använda som ett indifferent medel att skapa kyrkoenhet … Då skulle vi i verkligheten söka Kristi enhet på samma gång som vi offrar Kristi sanning”, sagt av kardinal Bea9 i en intervju i samband med det andra vatikanconciliet, 1959 (sid 295).
Vad är kristen tro?
Svaret på den frågan är avhängigt svaret på den förra frågan!
David Hedegård är tydlig: ”För reformatorerna — liksom för alla sanna kristna i alla tider — står det helt enkelt fast att Bibeln är Guds ord.”
Även den nutida teologen Chris Wright10 är tydlig: ”Det [evangeliet] är inte sant därför att vi tror på det. Vi tror på det eftersom vi har mött Sanningen. »Sanningen med stort S« är inte död, som postmodernisterna vill få oss att tro. Sanningen med stort S dog … och uppstod igen.”
Innehållsförteckning
Vad är kyrkan?
Begreppet ”kyrka” har breddats till att beteckna långt mycket mer än ”kyrkobyggnad” och ”församling”. ”Kyrkan” tycks till och med ha blivit ett självständigt väsen: ”Oavsett allt så sluter kyrkan in oss”, ”hela kyrkan strömmade genom mig”, ”kyrka är något du är”11.
Vad är ekumenik?
Har begreppet ”ekumenik” genomgått en liknande breddning?
”Ekumenik kan väcka oro hos en del. Man tycks tro att det betyder att alla olika kyrkotraditioner ska bli en. Men ekumenik betyder att vi ser varandras olikheter och att vi mitt i detta med tolkningar, kultur och tradition ändå ser Kristus i den andre.” Det står att läsa i Hemmets vän, 23 oktober 2025 12.
År 2022 hade Sveriges Kristna Råd en konferens där ett av ämnena var ”Den bredare ekumeniken”13. Den handlar om att gå från en ekumenik enbart baserad på kristna kyrkor till ”en bredare och större harmoni mellan världsreligionerna”. ”Den bredare ekumeniken” förutsätter att man överger ”alla anspråk på kristendomens och Kristi unika och absoluta överlägsenhet”.
Teologin backas upp i Sveriges Kristna Råds, studiematerial Kan vi be tillsammans?:
”Religionerna är gudomliga institutioner för skapelsens välbefinnande och fortbestånd. Om vi använder religionerna för de riktiga syftena kommer de att bära god frukt, men om vi använder dem fel, begår vi allvarlig synd. Kallelsen idag är att förändra det som är ”religiöst till kaos” till ”religiöst kosmos” (”ordning”, övers. anm.). Religionerna har ett ansvar att komma närmare varandra för att hjälpa till att lösa världens problem Detta är möjligt endast om man kommer samman för att be.”14
Sveriges kristna råd likställer även ”systrar och bröder i andra religioner” med ”bröder och systrar i andra religiösa traditioner”.15
Thomas Kazen nämns ett antal gånger i denna blogg. Han forskar om den ”historiske Jesus”16, är ordinerad pastor i Equmeniakyrkan, professor i Bibelvetenskap samt lärare på Enskilda Högskolan17 som utbildar Equmeniakyrkans blivande pastorer och diakoner.18
Kazen förnekar att Jesus är Gud: ”Hans person kom med tiden att ersätta hans budskap. Fokus förskjuts alltså från sak till person. Och personen blir gudomliggjord. … I vilket fall betraktade sig knappast den historiska personen Jesus som gudomlig i senare tids bemärkelse.”19
Sanningen att Jesus är Gud är enligt Kazen en abstrakt filosofisk modell som imploderar i sitt eget snömos:
”Vad som återstår är kanske att be om ursäkt för att vi kristna komplicerat bilden av Jesus alldeles i onödan. Vi kommer nog alltid att uppfatta något gudomligt över Jesus och gudsrikesdrömmen – men behöver förklaringen vara krångligare än att vi i Jesus liv anar meningen med livet, universum och allting? För de flesta kristna är det nog så och de abstrakta filosofiska modeller som imploderar i sitt eget snömos klarar vi oss utan. Jag gissar att om kyrkan vågade säga det högt så skulle det vara lättare att prata business med judar och muslimer.”20
För den gammelkristne – som aldrig någonsin trott, eller kommer att tro att Jesus inte är Gud – kan hans teologi te sig mycket villfaren.
Men hans teologi ligger väl i linje med Jesusforskningens The Third Quest21, som likt Kazen gör skillnad på den ”historiske Jesus” och ”trons Jesus”, och menar att Jesus inte är Gud utan blev gudomliggjord i efterhand:
”Enligt dessa forskare förvandlade evangelierna en verklig man till en falsk gud. Den Jesus som porträtteras i evangelierna är inte den ”historiska Jesus” utan ”trons Kristus”, upphöjd och gudomliggjord av senare kristna.”
Denna teologi stöds av Equmeniakyrkan, vars centrala lednings officiella svar på frågan: ”Är Jesus själv evig Gud?”, är: ”Nej”, men fortsätter ”vi hinner inte detta här. Tacksam om du tar en kontakt med en lokal pastor som jag föreslog tidigare.”22
Det bibelvetenskapliga kollegiet vid Enskilda Högskolan tjänar som referensgrupp för skriftserien Tro & Liv Bibel23. Redaktör är Thomas Kazen. I skriften Jesus: en historisk crash course24, av Kasper Bro Larsen, hävdas att Jesus inte är Gud. I förordet skriver Kazen: ”Författarens tolkningar är väl underbyggda”!
Författaren frågar sig ”om det inte är kyrkan snarare än Judas som har förrått Jesus. Som en bibelforskare har uttryckt det: Jesus predikade gudsriket – i stället kom kyrkan. Och är inte muslimerna egentligen mer trogna Jesus lära än de kristna när Koranen säger att Jesus inte var Guds son, utan bara en profet i raden av profeter som ledde fram till Muhammed?”
Denna teologi är alltså grundförutsättningen för dagens ”breda ekumeniska” strävanden!
Innehållsförteckning
Finns det då någon villolära?
Hedegård: Då alltså alla slags trosåskådningar uppenbarligen kommer att få rum i framtidens ekumeniska enhetskyrka, blir där väl aldrig tal om villolära? Om man ser saken ur biblisk synpunkt måste man visserligen säga, att nästan alla tänkbara villoläror förekommer i de kyrkor, som tillhör Kyrkornas Världsråd. Det torde framgå av vad tidigare sagts i denna bok. Men ur ekumenisk synpunkt är alla dessa mångskiftande åskådningar endast olika uttryck för en och samma tro!
Ändå har man inte alldeles släppt begreppet villolära. Men den enda villolära, som man nu känner, representeras av dem som vägrar att samarbeta med den ekumeniska rörelsen. Den grekisk-ortodoxe professorn Zander skriver, att termen ”heretisk” (kättersk) nu ”måste användas om dem som … inte önskar någon försoning och som förnekar enhetens idé, i det att de håller fast vid den kristna världens splittring och uppdelning”. De finns litet varstädes i världen, som för samvetets skull, på grund av sin trohet mot Bibeln måste vägra ha något med den ekumeniska rörelsen att göra (sid 315).
De som på grund av sin tro på Bibelns Kristus vägrar att ha något att göra med den Kristusförnekelse, som finns i den ekumeniska rörelsen — de är den nya tidens kättare!
Som redan sagts är det ovisst hur den planerade enhetskyrkans trosbekännelse kan komma att lyda. Däremot är det nog säkert, att denna kyrka kommer att få en stark och målmedveten ledning. Att den måste ha en ledning, utrustad med en viss myndighet, uttalades, som vi sett (sid. 87 f.) redan i Edinburgh 1937.
I den litteratur, där de ekumeniska framtidsplanerna ventileras, får man också veta ett och annat om hur denna myndighet skulle komma att utövas. Den kommer utan tvekan att utöva en tämligen fullständig kontroll inte bara över de organisationer, som uppgått i enhetskyrkan, utan över ungefär allting på det kristliga området. Detta framgår både av uttalanden av ledande män i den ekumeniska rörelsen och av strävanden, vilka redan är i full gång.
Henry P. Van Dusen, en av Amerikas ledande ekumener (jfr sid. 209 f.) har i en artikel i tidskriften Theology Today, uttalat sig om den framtida världsmissionen. Han säger, att ”den kristna världsrörelsen . . . måste fungera som den kristna världsmissionen, ej som (skilda) missioner. Den måste fungera som ett organiskt helt.”
Sedan utvecklar han, att världsmissionen måste ha en enhetlig strategi, ett enat budskap så att ett och samma budskap förkunnas överallt, ett enhetligt program, som gör att människor och medel användes enligt en enad plan.
Man måste också ha ett enat ledarskap och vara ett enat samfund. — Alltså: en fullständig likriktning av allt som har med mission att göra. Även budskapet skall likriktas. Och den som framlägger dessa väldiga planer är en uppenbar förnekare, som förkastar Kristi gudom och kallar de gamla trosbekännelsernas, på Bibeln grundade, ord om Kristi gudom ”destillerat nonsens”.
När män av hans slag får kontroll över världsmissionen, blir det trångt för de missionssällskap, som fortfarande vill ge hedningarna Bibelns gamla evangelium (sid 316-317).
Innehållsförteckning
Kort bakgrund till den moderna ekumeniken
David Hedegård använder även ordet ”ekumenism”, och menar då de idéer, som ligger till grund för de ekumeniska strävandena. I boken ”Ekumenismen och Bibeln” granskar han dessa idéer och jämför dem med Bibelns sanningar.
Apropå bokens titel skriver Lars Borgström – präst i Lutherska bekännelsekyrkan25 – i en artikel i Kyrka&Folk 26 att: ”Titeln vill säga att ekumenism är något obibliskt, och att strävan att föra samman de olika kyrkosamfunden i den ekumeniska rörelsen blivit en -ism, en överordnad ideologi där den i Bibeln uppenbarade sanningen reducerats till en bisak. En bibliskt grundad ekumenik, där sanningen står i centrum för enhetssträvandena, är något helt annat och en i grunden god sak.”
Lars Borgström har lånat ordet ”ekumenism” av Hedegård och syftar då på det – i hans mening – falska och obibliska enhetssträvande som sker genom Kyrkornas Världsråd och andra organisationer på internationell, nationell och regional nivå, där man bortser från läroskillnader och saknar den kärlek till sanningen, som borde känneteckna den kristna kyrkan27.
Dagens ekumeniska rörelse har sin upprinnelse i världsmissionskonferensen i Edinburgh 1910, och sedan i de båda rörelserna:
• Faith and Order (Troslära och Kyrkoförfattning)
• Life and Work (Liv och Arbete).
Dessa rörelser lät särskilt tala om sig i samband med stora världskonferenser på 1920- och 1930-talet:
• Faith and Order i Lausanne 1927 och i Edinburgh 1937
• Life and Work i Stockholm 1925 (Stockholmsmötet) och i Oxford 1937
År 1948 förenades rörelserna i Kyrkornas Världsråd.
I nära anslutning till Kyrkornas Världsråd stod Internationella Missionsrådet och de av detta råd anordnade världsmissionskonferenserna i:
• Jerusalem 1928
• Tamharam 1938
• Whitby 1947
• Willingen 1952
Vid Kyrkornas Världsråds generalförsamling i New Delhi 1961 förenades Internationella Missionsrådet med Kyrkornas Världsråd.
Innehållsförteckning
Några milstolpar
Första konciliet i Nicaea, 325
Ägde rum mellan den 20 maj och 25 juli 325, och var det första ekumeniska kyrkomötet. Kyrkomötet fastställde kyrkans lära om Jesu gudomlighet, och fastslog att Fadern och Sonen var av samma natur och inte endast av liknande natur, vilket lade grunden för den Niceanska trosbekännelsen.
Ett resultat av konciliet var att det som inte stod i överensstämmelse med kyrkomötets beslut utgjorde en villolära.
Arius28 hävdade att Jesus var det högsta och första väsendet skapat av Gud, det vill säga att Gud fanns före Jesus. Mötet tog ställning mot denna lära (att Jesus inte är Gud)29.
Världsmissionskonferensen i Edinburgh, 1910
Räknas som en av de viktigaste samlingarna i kyrkohistorien och startskottet för den ekumeniska utveckling som senare ledde till bl.a. grundandet av Kyrkornas världsråd, 1948.
Copec-konferensen i Birmingham, 1924
Konferensen – ”The Conference on Christian Politics, Economics and Citizenship” – sysslade med samma frågor som stockholmsmötet följande år. Man ville ”först och främst klart se, och därefter med kraft och enighet söka tillämpa Kristi Ande och evangeliets grundsatser, så långt dessa äga användbarhet härvidlag, på de sociala problemen och folkens samliv.” (sid 210)
Söderblom betecknade konferensen som den betydelsefullaste förberedelsen för det ekumeniska mötet i Stockholm 1925. (sid 209)
Stockholmsmötet, 1925
”The Universal Christian Conference on Life and Work” var det officiella namnet. Ärkebiskop Nathan Söderblom samlade kyrkoledare i en omfattning som världen inte skådat sedan kyrkomötet i Nicea, enligt Sveriges kristna råd.30
Världsmissionskonferensen i Jerusalem, 1928
Det skedde tydliga förändringar i det teologiska klimatet vid den tiden. Liberalismens utmaningar inom kristen teologi och kravet på ett ”socialt evangelium” blev mer betydande.
Västerlandet var nu mycket mindre säker än det hade varit på det kristna evangeliets unikhet och slutgiltighet, och på sin rätt att påtvinga arvtagarna till de andra stora traditionerna det som trots allt kunde visa sig vara inget annat än en västerländsk myt. Tolerans började bli den mest populära av dygder, och omvändelse betraktades som ett förlegat fenomen inom religiös erfarenhet.
Man uppnådde inte konsensus i de tre stora frågor som ärvts från Edinburgh, nämligen relationerna mellan det kristna budskapet och andra religioner, tillämpningen av det kristna budskapet på det sekulära livet och den teologiska tolkningen av kristet socialt och politiskt engagemang.
Ändå sågs behovet av kyrkans förnyelse alltmer i sociala termer. Uppmaningen var till tjänande, snarare än omvändelse – en betoning på ett socialt evangelium.
Världsmissionskonferensen i Tambaram 1938
Konferensen har ofta betraktats som ett betydelsefull för att bana väg för grundandet av Kyrkornas världsråd. Detta ”utvidgade möte”, med över 463 delegater från 70 nationer, inkluderade för första gången en majoritet av representanter från de ”yngre kyrkorna”. Man betonade kyrkan som ett instrument för världsevangelisation och ett nära samband mellan evangelisation och socialt engagemang.
Den ”större evangelikalismen”31 i Tambaram bröt med det förflutna och accepterade att kristendomen var en bland många religioner. I slutändan representerade konferensen en kompromiss mellan Edinburghs teologiska konservatism (1910), som gjorde en skarp geografisk åtskillnad mellan den kristna och icke-kristna världen, och de modernistiska/relativistiska/radikala åsikter som uttrycktes i Jerusalem 1928.
Innehållsförteckning
Några ekumeniska förgrundsgestalter
Hur har den moderna ekumenikens förgrundsgestalter förhållit sig till den bibliska sanningen att Jesus är Gud?
Nathan Söderblom, 1866-1944
Svenska kyrkans ärkebiskop, ”den ekumeniska världsrörelsens fader”, ”den ekumeniske kyrkofadern” och ”ekumenismens profet” (sid 196).
”För att veta vem Kristus är, krävs sålunda religiös erfarenhet. Ty huruvida han är gudomlig eller ej, det avgöres efter hans betydelse för vår salighet. Det är icke så att läran om gudamänniskan, om de två naturerna, har för oss det ringaste värde. Ej den chalcedonensiska formeln, som dogmatiken har, frälsar oss. Men väl den historiske Kristus.
— Kristi värde består icke i någon egendomlig beskaffenhet av hans väsen, det består i värdet av hans verk.”, enligt Söderblom (sid 205) .
”Om man inbillar sig, att den kristna kyrkan skulle kunna fortsätta att existera sedan man förkastat dessa fundamentala trossatser, är detta en inbillning utan gräns”, enligt en kritiker av Söderbloms teologi (sid 204).
Hedegård: ”Som framgår av vad vi tidigare anfört intar Söderblom en helt annan ställning till evangelium än den som var apostlarnas och den första församlingens. Han förkastar ”naturundren” och därmed de under, som nämns i andra trosartikeln, och för honom är Herren Kristus en människa, inte ”sann Gud, född av Fadern i evighet.”(sid 209)
William Temple, 1881-1944
Ärkebiskop av Canterbury, ”den ickeromerska världens främste kyrkoman”, deltog i världsmissionskonferensen i Edinburgh 1910, och spelade en viktig roll vid världsmissionskonferensen i Jerusalem 1928, där det var i första hand han som formulerade konferensens budskap. Han var drivande i förberedelserna för bildandet av Kyrkornas Världsråd.
Temple var ordförande i Copec-konferensen i Birmingham 1924. Han deltog inte i stockholmsmötet 1925, däremot vid Faith and Order-rörelsens konferens i Lausanne år 1927. Han ledde Faith and Orders konferens i Edinburgh år 1937 och deltog därutöver i många ekumeniska sammankomster. Temple tog också del i Internationella Missionsrådets arbete (sid 209-210).
Vad det gäller bibelsyn så har Temple – i motsats till Söderblom- inga problem med ”naturundren”: ”Jag har ingen fördom mot, under, och jag tror, att Kristus gick på vattnet. Jag tror på jungfrufödelsen, men jag kan i mitt eget förstånd icke finna någon verklig teologisk innebörd däri. Den framhåller dock för fantasien (the imagination) på ett underbart sätt sanningen om Herrens gudom, och därför är jag glad att den finnes i trosbekännelsen. Likaledes tror jag på Herrens kroppsliga uppståndelse, men om det kunde bevisas, att den icke ägt rum, tror jag inte att det skulle beröra min tro i dess helhet.” (sid 211).
Hedegård: I NT har Herrens födelse av jungfru den allra djupaste ”teologiska innebörd”, eftersom det är tack vare att han är född av jungfru som han kan kallas Guds Son. Temples tro är en annan än NT:s, som säger: ”Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är fortfarande kvar i era synder32.”
Vad gäller Kristi gudomlighet hävdar Temple att Kristi väsensenhet med Fadern är en viljans enhet: ”Han är den Människa vars vilja är förenad med Guds. Han är sålunda skapelsens förstling – skapelsens första svar på Skaparens kärlek. Men emedan han är detta, är han det fullkomliga uttrycket för det gudomliga under människolivets villkor. Det finns inte två gudar, utan i Kristus se vi Gud. Kristus är fullkomligt lik Gud (identically God). Hela innehållet i hans väsen – hans tanke känsla och syftemål – är också Guds.”
Kristi ”gudom” består alltså i att hans vilja står i fullkomlig samklang med Guds vilja. Men det är inte tal om att Kristus av evighet varit till som en person i Gud. I verkligheten innebär detta en förkastelse av Skriftens lära om Kristi gudom (sid 212-213).
Gustav Aulén, 1879-1977
Biskop i Strängnäs, ansedd som Söderbloms lärjunge och delar Söderbloms skepsis till ”naturunder”. Aulén spelat en betydande roll i den ekumeniska rörelsen, och har bland annat varit ordförande i Faith and Order (sid 214).
Den systematiska teologin är ”sakligt beroende av det genom tiderna fortgående trosvittnesbördet”, enligt Aulén som är av uppfattningen att uppenbarelsen fortsätter. Han gör därför ingen artskillnad mellan detta ”trosvittnesbörd” och Bibeln.
Hedegård: I den kristna församlingen har man alltid vetat att det föreligger en artskillnad mellan den Heliga Skrifts uppenbarelseutsagor och det ”trosvittnesbörd” som framburits genom tiderna. I Skriften möter vi Guds uppenbarelse, och denna är avslutad i och med att vi fått det uppenbarelseord som utgörs av Nya testamentet. Gud verkar visserligen alltjämt. Hans självmeddelelse fortsätter, men hans uppenbarelse är avslutad (sid 218).
Apropå Jesu gudomlighet skriver Aulén: ”Det för den kristna trons kristusbekännelse väsentliga finner sitt uttryck i Luthers enkla och expressiva ord: ”vi hava Faderns hjärta och vilja i Kristus.” Däri ligger ”väsensenheten med Fadern” … Han är icke identisk med Gud, men han och Fadern ”äro ett” (Joh. 10:30) – ett i vilja, ett i hjärtelag, ett i syfte, ett i gärning … Guds väsen – det är hans kärleksvilja, icke någon dunkel ”substans”, som skulle ligga bakom denna vilja”.
Hedegård: Man måste konstatera att detta är en klar förnekelse av Kristi eviga gudom. Bibeln och de gammalkyrkliga bekännelserna betygar att Kristus är sann Gud. Kristi väsensenhet med Fadern är för Aulén endast en viljans enhet, vilket innebär att Kristus endast är en människa. (sid 221).
Biskop Oxnam, 1891-1963
På sin tid Amerika främste ekumeniske ledare, biskop i amerikanska metodistkyrkan, en av de sex ordförandena inom Kyrkornas Världsråd, vid bildandet 1948. Han var känd som en anhängare av det sociala evangeliet, alltså en åskådning som som uppfattar Guds rike som en ny samhällsordning, som förverkligas genom sociala reformer. Denna åskådning spelade stor roll vid Stockholmsmötet 1925 (sid 226).
”Vi har för länge sedan lämnat en uppfattning om försoningen som har något historiskt samband med föreställningen om en avskyvärd gudom” (sid 225).
Hedegård: Han förkastar alltså Bibelns framställning om Guds vrede och straff och Bibelns lära om arvsynden och försoningen (sid 226).
Min kommentar: Den ekumeniska rörelsen behöver alltså tydliggöra skillnaden mellan sin syn på evangeliet som ett medel för att förändra samhället och The seven mountain mandate/Dominionism.
Oxnam har bland annat skrivit boken Preaching in a Revolutionary Age (Predikande i en revolutionär tidsålder), där han talar om Guds rike som en jordisk samhällsordning (sid 226), och förespråkar planekonomi, både nationellt och internationellt (sid 227).
T. C. Chao, 1888–1979
”Kinas främste kristne tänkare” (sid 227).
T.C. Chao valdes som en av de sex ordförandena inom Kyrkornas Världsråd, vid bildandet 1948 (sid 233).
I en tidskrift, Chen Li Kon Ke (”The Truth Weekly”), som T.C. Chao senare blev huvudredaktör för, ”förnekades snart nog ungefär hela den kristna tron”. Ett citat från första årgången:
”De kristna som tror att Jesus är avlad av den Helige Ande, har fel. … Gör slut på vidskepelsen om den enskilda människans frälsning och förkunna i stället Jesu sociala evangelium! … Jesus är en stor revolutionär, och en Jesu efterföljare måste därför arbeta för revolution. Idén om himmelriket, som Jesus predikade, är inget annat än världsrevolutionen. Det innesluter i sig idén om opposition mot imperialism och kapitalism. Det betyder frihet för de förtryckta folken och inför i praktiken kommunismens idé.” (sid 230).
Min kommentar: Chaos åsikt att frälsning inte handlar om den enskilda människan ligger i linje med en predikan av William Cavanaugh under Equmeniakyrkans kongress 2016. Han hävdar att: ”… uttrycket ikläda oss Kristus inte ska tolkas i individuella termer … Frälsning handlar inte om en individuell prestation, eller räddning.”33
Hedegård: Vad tror och lär egentligen Chao om Herren Jesus? Det klargör Chao i sin bok ”Jesu liv”, som refereras på följande sätt:
”Inledningsvis hävdar författaren, att evangelierna och de apostoliska breven är otillförlitliga i sin framställning av fakta rörande Jesu liv. Minsta historiska värdet har Johannesevangeliet, ty dess innehåll är starkt färgat av författarens teologiska synpunkter. ”Jesus är Josefs naturlige son ” Det övernaturliga elementet [i Nya Testamentet] måste rensas bort. Jesus gick inte på vattnet, utförde inte något brödunder, förklarades inte på berget, uppväckte inte Lasarus från de döda. Berättelserna om hans lekamliga uppståndelse måste förkastas som ohistoriska. … Jesu erfarenhet omedelbart efter hans dop förde honom till fullt medvetande om sitt sonskap hos Gud. Från den tiden visste han, att han var Guds son… Varje människa har på samma sätt förmåga av och hopp om att bli Guds son. … Jesus, du har inget behov att vi ära dig som Gud … Vi behöva ständigt lära av dig. Ledare! Vän!” (sid 231-232).
För Chao är Jesus alltså en människa och inget mer — i den mening i vilken Jesus är Guds son kan alla människor bli Guds söner (sid 232).
Som framgår är Jesus för Chao i verkligheten en politisk agitator, som predikat världsrevolution. Då är det inte underligt, att Chao med sådan hänförelse hälsade den kommunistiska erövringen i Peiping och inte heller underligt, att han i september 1949 inbjöds att bli medlem i, det av den kommunistiska regimen upprättade, Folkets konsultativa råd (sid 233).
Henry P. Van Dusen, 1897-1975 och John C. Bennet, 1902-1995
Van Dusen var en av de ledande männen vid världsmissionskonferensen i Tambaram 1938 och han var ordförande i den ”plane- och studiekommission”, som förberedde konferensen i Amsterdam 1948.47)
Då han 1924 skulle ordineras till pastor i presbyterianska kyrkan vägrade han att instämma i trosbekännelsens ord om Kristi födelse av jungfru. I samlingsverket Liberal theology, An appraisal, 1942, skrev han en artikel om ”Jesu Kristi betydelse”. Där säger han bl.a. säger: ”Om icke Gud i någon grad är inkarnerad i varje människas liv, sa kan han icke till fullo ha inkarnerats i Jesus av Nasaret”
Om den chalcedonensiska trosbekännelsens ord om Kristi person skriver Van Dusen: ”För det logiska förståndet ter det sig som destillerat nonsens”:
Ett par sidor längre fram i artikeln säger Van Dusen: ”I Jesus av Nasaret var Gud själv tillstädes så fullständigt som det är möjligt för honom att vara tillstädes i ett sant mänskligt liv”.
Hedegård: Innebörden i denna utsaga är självfallet, att det inte finns någon artskillnad mellan Herren Kristus och varje annan människa. Men enligt Bibeln var Herren Kristus före människoblivandet till såsom en evig gudomsperson, och hans ”inkarnation” (människoblivande) innebar, att han som var sann Gud och blev sann människa. För Van Dusen är Jesus alltså inget mer än en verklig människa. Den chalcedonensiska trosbekännelsen ger uttryck åt den bibliska sanningen att Herren Kristus på en gång är sann Gud och sann människa Men detta kallar nu denne store ekumeniske ledare ”destillerat nonsens”.
Min kommentar:Van Dusens uttalande ligger i linje med Thomas Kazens, som angående tron på Jesu gudomlighet säger: ”filosofiska modeller som imploderar i sitt eget snömos klarar vi oss utan”34.
John C. Bennett var rektor vid den läroanstalt, där Van Dusen tidigare var rektor, alltså Union Theological Seminary i New York. Vid Life and Works konferens i Oxford 1937 var han sekreterare i den kommission, som sysslade med kyrkan och den ekonomiska ordningen, och vid mötet i Amsterdam 1948 var han sekreterare i den sektion, som utarbetade den mycket uppmärksammade och omdiskuterade rapporten om ”kyrkan och samhällslivets upplösning” (sid 236-237).
1941 gav han ut boken Christian Realism. Där skriver han bland annat: ”Jesu medvetande var en mänsklig individs medvetande. Ingen begränsning och inga tillägg skola göras till detta … Enheten mellan Jesus och Gud var en viljeenhet…”
Hedegård: För John C. Bennett är alltså Herren Kristus bara en människa, vars vilja stod i full samklang med Guds vilja. Men i Bibeln är Herren Kristus framställd såsom sann Gud och tillika sann människa. Bennetts ord innebär givetvis, att han förkastar Bibelns lära om Kristi gudom.
Kyrkornas Världsråd bekänner sig till Jesus Kristus ”som Gud och Frälsare”, men ledande män i detta råd förnekar, som vi sett, Bibelns lära om Kristi gudom (sid 237-238).
A. M. Ramsey, ärkebiskop av Canterbury, 1894-1955
En av de sex ordförandena i Kyrkornas Världsråd, som valdes vid generalförsamlingen i New Delhi 1961.
Ärkebiskop Ramsey har ett gott anseende som forskare och har publicerat flera vetenskapliga arbeten. I en populär bok med titeln Introducing the Christian Faith (London 1961) har han kortfattat och klart gett uttryck åt sin kristna tros övertygelse.
Han tror på Kristi syndfrihet, hans gudom och hans uppståndelse. I en annan populär bok, The Resurrection of Christ (London 1961) ger han ett utförligt försvar för trovärdigheten av Nya testamentets framställning om Kristi uppståndelse. Han kritiserar Barth och Brunner för att de förringar betydelsen av uppståndelsen som en historisk händelse. Men detta betyder inte, att Ramsey tror på Bibeln som Guds tillförlitliga ord.
I Introducing the Christian Faith skriver han: ”I Bibeln kan det primitiva (the rough) inte skiljas från det högtstående (the smooth). Det var genom ett mänskligt folk med alla dess tillkortakommanden och förvändheter, genom en mänsklig litteratur med alla dess ensidiga insikter och som vi tror att det gudomliga ordet har talats”.
Hedegård: Enligt Ramsey är Bibeln alltså en blandning av ”det gudomliga ordet” och mer eller mindre felaktiga människotankar (sid 238-239).
I en intervju i Daily Mail, 1961, säger Ramsey: ”Det är möjligt att tro att Jesus är gudomlig, utan att tro på jungfrufödelsen”, samt ”Himlen … är inte en plats enbart för kristna. De som levat ett gott liv på jorden men funnit det omöjligt att tro på Gud, kommer inte att bli utestängd från himlen. Jag väntar att få möta några av vår tids ateister där” (sid 240).
Hedegård: A och O i bibelns lära om frälsningen är att vi blir frälsta genom att tro på Jesus Kristus. Men ärkebiskopen av Canterbury skjuter hela denna Skriftens lära om frälsningen i Kristus åt sidan (sid 241).
Innehållsförteckning
Eugene Carson Blake, 1906-1985
1966 blev han generalsekreterare i Kyrkornas Världsråd. Han var en av USA:s inflytelserikaste kyrkoledare men inte så känd utanför USA.
Han väckte stor uppmärksamhet när han, i samråd med biskop James Pike35, föreslog att episkopalkyrkan, presbyterianska kyrkan, metodistkyrkan samt United Church of Christ (sid 242).
Blake hänvisade till ett uttalande från Kyrkornas Världsråd där det sägs att den enhet som är eftersträvansvärd, i första hand är en lokal enhet, ”då alla på samma ort, som bekänner sig till Jesus Kristus som Herren, föres till en fullständigt förpliktande gemenskap”. Blakes förslag innebar , att man nu borde förverkliga en princip som redan var knäsatt av Kyrkornas världråds ledande män. Det stod också klart, att den av Blake och Pike föreslagna kyrkounionen endast var ett steg på vägen mot ett ännu större mål: en enda synlig kyrka på jorden.
Blake uttryckte sin förhoppning att förening mellan dessa protestantiska kyrkor ”skall bli ett steg på vägen till en framtida återförening av hela kristenheten, omfattande även romerska katoliker och grekisk-ortodoxa”.
I en predikan sade Blake: De från reformationen stammande kyrkorna har traditionsenligt hämtat sin auktoritet för tron och livet från Skriften allena. Så länge man håller fast vid termen sola scriptura (Skriften allena) kan man inte slå någon rygga mellan ”katolskt” och ”evangeliskt”. Men nu blir det i ekumeniska samtal klart, att protestanterna i allmänhet har lärt sig att tillerkänna traditionen dess rätta plats, alldeles som katolikerna i allmänhet har blivit medvetna om att alla traditioner måste förstås ut ifrån Skriften, så som den tolkas av den helige Ande” (sid 243).
Hedegård: Inte Skriften allena utan Skriften och traditionen skall ligga till grund för det av Blake föreslagna nya kyrkosamfundet, alldeles som fallet är i den romersk katolska kyrkan.
Angående Jesu uppståndelse säger Blake: ”Med hjälp av ett större eller mindre mått av fantasi kan vi höra ängeln säga: ‘Varför söker ni den levande bland de döda? Han är uppstånden, han är icke här.’ Alltså tror vi på undret till hälften och betvivlar det till hälften. Men vi tror det bara till hälften, och betvivlar det till hälften, och därför att ingenting som hände för så länge sedan synes vara av så väsentlig betydelse att vi måste träffa ett avgörande.”
Hedegård: Enligt Blake är det alltså likgiltigt om Herren har stått upp ifrån de döda eller om hans kropp alltjämt ligger kvar i graven. Helt annorlunda talar Nya testamentet:”Om Kristus inte har stått upp, är er tro en tom inbillning, och ni är alltjämt kvar i edra synder” (1 Kor. 15:14,17) (sid 244).
Även James Pike, den andre mannen bakom förslaget till kyrkounion, är en liberal teolog. I en artikelserie i tidskriften Christian Century – inofficiellt organ för den ekumeniska rörelsen i USA – bekände han att han blivit mer liberal i sin teologi, att han inte tror på Jesu födelse av jungfru eller på hans himmelsfärd, inte heller på läran om Guds treenighet.
Min kommentar: Jämför detta med det kategoriskt motsatta budskapet i
rapporten Entusiastisk kristendom & fanatism i Knutby, där det på sidan 145 står: ”I förnekelsen av Jesus som Gud och förnekelsen av den treeniga Guden upphör man i praktiken att vara både en pingstförsamling och över huvud taget en kristen församling”.
Rapporten har getts ut av Institutet för Pentekostala Studier (IPS)- som är ett samarbete mellan ALT (med Pingst, SAM och EFK som huvudmän) och Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet36.
Det visade sig att många kyrkoledare tänkte på liknande sätt som Blake och Pike angående kyrkounion, så man bildade en organisation med namnet Consultation on Church Union (Konsultation om kyrkounion), förkortat COCU. 1968 var åtta kyrkosamfund representerade i COCU, en rad konferenser hade hållits, böcker om kyrkoenhet hade publicerats och studiegrupper hade bildats. COCU:s ursprungliga uppgift var att förhandla fram enighet mellan dess medlemssamfund37.
Hedegård: Det är uppenbart, att COCU är på god väg mot sitt mål: att förmå medlemskyrkorna att förenas i en enda kyrka.
I dokumentet Principels of Church Union38, förekommer nämner man att formulerade trosbekännelser har ett begränsat värde. Sedan sägs, att alla de bekännelser som finns i de kyrkor som överväger att gå samman skall ha rum i den förenade kyrkan.
Men det antyds också att man kan komma fram till en enhet i läran och en ny trosbekännelse.
Hedegård: Det är inte tal om att den Heliga Skrift ensam skall ligga till grund för den förenade kyrkans tro och bekännelse. Precis som Blake, talar man om Skriften och traditionen (sid 245).
De kyrkosamfund, som nu underhandlar om sammangående har i somliga fall mycket olika läror. Till exempel har Disciples of Christ39 en baptistisk dopuppfattning och betraktar nattvarden som en minnesmåltid. Episkopalkyrkan däremot döper barn och betraktar dop och nattvard som sakrament. Hur skall pastorn i den lokalförsamling, där båda dessa riktningar är representerade, förvalta dopet och nattvarden?
Men man ser uppenbarligen fram mot en situation där skiljaktigheterna har utjämnats, så att man nått fram till enhet i läran (sid 246).
Innehållsförteckning
Hur ser då en ekumenisk trosbekännelse ut?
En fingervisning får man av den trosbekännelse som United Presbyterian Churchen antog under under Blakes ledning, 1967. En bibeltrogen lekmannakomitté protesterade och menade att bekännelsen innebar ”den mest radikala och revolutionära förändring som vår kyrka har genomgått under hela sin historia” (sid 246)
Enligt den nya bekännelsen är Bibeln inte längre ”Guds ofelbara ord”, utan är ”människors ord”. Däremot talar bekännelsen utförligt om den kristna kyrkans insats på det sociala och politiska området: ”Kyrkan är kallad att förmå alla människor att hjälpa och bistå varandra som personer i livets alla förhållanden: ifråga om arbetsanställning, bostad uppfostran, fritid, äktenskap, familj och församling samt ifraga om utövandet av politiska rättigheter.”
Den protesterande lekmannakomittén frågar: ”Delar ni den tron att er församling skall ta den ställning till allehanda politiska, sociala eller ekonomiska problem som kyrkans ledande män anser vara den riktiga?” och hänvisar till den tidigare bekännelsen som klart utsäger att kyrkan inte skall blanda sig i statens och samhällets affärer.
Man tillade att den nya bekännelsen saknar sanningens prägel. ”Den är så fylld av dubbeltydiga uttryck, odefinierade påståenden, invecklade meningar och otydliga uttryck att varje läsare kan tolka den på det sätt som passar honom.” (sid 247)
Hedegård: ”Bibeln …är människors ord” – en sådan Bibeln har alltså Eugene Carson Blakes kyrka, och han har medverkat till att kyrkan fått en sådan bibel. Om Bibeln bara är människoord, då är naturligtvis dess läror ingenting annat än människotankar, dess bud är då bara mänskliga meningar om vad Gud kan tänkas kräva, och dess löften bara mänskliga förhoppningar om vad Gud kan tänkas lova.
Om Bibeln bara är människoord, då är den kristna församlingen inte längre ”sanningens pelare och grundval” (1 Tim. 3: 15). Då är den i stället lik ett skepp utan roder, ett skepp som redlöst driver omkring ute på människomeningarnas och människotankarnas villande hav.
Den nya bekännelsen har inget att säga om Bibelns grundläggande sanning om Herren Kristus, nämligen den att han är Guds Son, som var till hos Fadern från evighet. Inget sägs om hans födelse av jungfru. Det talas visserligen om hans uppståndelse, men det sägs inte att man med detta uttryck menar hans kroppsliga uppståndelse — i modern teologi händer det ju ofta, att man talar om Herrens ”uppståndelse” fastän man förnekar, att hans döda kropp fick liv (sid 248).
Min kommentar: Jämför det med vad Chris Wright40 skriver i sin bok ”Jesus den enda vägen?”41: ”Om det är som pluralisterna menar, att vi måste relativisera Jesus innan vi kan komma med i dialogen, är det bättre att vi inte går dit alls. Allt vi med något slags hederlighet skulle komma med, vore en ångerfull bekännelse att vi tillhör en världsomspännande trosåskådning som genom hela sin historia har levt med en illusion och en lögn som själva hjärtat och kärnpunkten i sin tro”.
Har han rätt?
Har den ekumeniska rörelsen blivit mer eller mindre bibeltrogen sedan 1968?
Innehållsförteckning
- https://sv.wikipedia.org/wiki/Ekumenik ↩︎
- https://biblicum.nu/?product=ekumenismen-och-bibeln ↩︎
- https://kyrkaochfolk.se/2021/10/21/david-hedegard-50-ar-sedan-hans-dod/ ↩︎
- https://sv.wikipedia.org/wiki/David_Hedeg%C3%A5rd ↩︎
- https://eldsflamman.se/soderblom-paven-och-det-stora-avfallet-david-hedegard___pid8490.html ↩︎
- https://www.skr.org/amne/ekumeniska-aret-2025/ ↩︎
- https://www.skr.org/ett-enhetens-tecken-firande-av-den-nicenska-trosbekannelsen/ ↩︎
- https://www.folkbibeln.it/?book=luk&chapter=16&verse=17 ↩︎
- https://en.wikipedia.org/wiki/Augustin_Bea ↩︎
- https://christopherjhwright.com/ ↩︎
- https://funderingar.nu/2020/09/15/vad-ar-kyrkan-del-1/ ↩︎
- https://www.hemmetsvan.se/livsstil/kerstin-oderhem-vi-ar-en-brokig-familj-pa-pilgrimsresa/124495 ↩︎
- Om den ”bredare ekumeniken” ↩︎
- Sidan 34 i SKR:s studiematerial ”Kan vi be tillsammans?” ↩︎
- https://funderingar.nu/2022/12/19/kan-vi-be-tillsammans/ ↩︎
- https://sv.wikipedia.org/wiki/Jesu_historicitet#Trosuppfattningar_och_hypoteser ↩︎
- https://ehs.se/personer/thomas-kazen/ ↩︎
- https://ehs.se/om-hogskolan/organisation/ ↩︎
- Sid 4 på utskriften av Kazens föredrag på Judiska muséet, 2013 ↩︎
- Sid 6 på utskriften av Kazens föredrag på Judiska muséet, 2013 ↩︎
- https://zondervanacademic.com/blog/historical-jesus ↩︎
- https://funderingar.nu/2020/11/28/equmeniakyrkan-en-kristen-kyrka/ ↩︎
- https://ehs.se/samverkan/tro-liv-bibel/ ↩︎
- https://ths.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1805633&dswid=2114 ↩︎
- https://www.bekannelse.se/ ↩︎
- https://kyrkaochfolk.se/ ↩︎
- https://logosmappen.net/nelk/foredrag10/lb_ekumenik.pdf ↩︎
- https://sv.wikipedia.org/wiki/Arius ↩︎
- https://sv.wikipedia.org/wiki/Arianism ↩︎
- https://www.skr.org/vart-arbete/ekumeniska-aret/arvet-fran-nicea/ ↩︎
- https://sv.wikipedia.org/wiki/Evangelikalism ↩︎
- 1 Kor 15:17 ↩︎
- https://funderingar.nu/2020/11/28/equmeniakyrkan-en-kristen-kyrka/#fralsning ↩︎
- https://funderingar.nu/2020/11/28/equmeniakyrkan-en-kristen-kyrka/#snomos ↩︎
- https://en.wikipedia.org/wiki/James_Pike ↩︎
- https://funderingar.nu/2025/09/21/kyrkligheten-ar-polariserad/#ips-rapport ↩︎
- https://en.wikipedia.org/wiki/Consultation_on_Church_Union ↩︎
- https://sb.rfpa.org/cocu-3-the-principles-of-church-union/ ↩︎
- https://en.wikipedia.org/wiki/Christian_Church_(Disciples_of_Christ) ↩︎
- https://en.wikipedia.org/wiki/Christopher_J._H._Wright ↩︎
- https://funderingar.nu/2022/04/29/en-okand-gud/#wright ↩︎
FUNDERINGAR 